Varför är tillväxten inte möjlig?

Ja, varför skulle tillväxten vara omöjlig?

Här är mina tankar och den brutala sammanfattningen av det viktigaste i
boken ”Tillväxt till döds”.

Den riktigt kort-korta versionen finns här.

Perspektiv
Om vi ser oss omkring finns det tillväxt överallt i naturen.

Antalet mördarsniglar

När en ny art etablerar sig kan antalet växa i en rasande takt. Ju fler individer det finns desto bättre är också förutsättningarna för en snabb tillväxt. I djurens värld som i människans: fler mödrar ger möjlighet till fler ungar.

Så småningom dyker det alltid upp något som sätter gränser.

Det kan vara rovdjur som ser chansen till mängder med lättfångade byten eller det kan vara födan som inte räcker. Jag tar mördarsnigeln som ett exempel i högen.

Tillväxt hos en tumör

Cancertumören växer snabbt.
Ständiga celldelningar driver det sjuka förloppet som inte tycks känna några gränser. Som vi vet kan inte heller denna tillväxt fortsätta i evighet. Lyckas inte behandlingen tar tumören död på patienten och den har förstört sina egna livsbetingelser.

Detta var bara två exempel på tillväxt i naturen. De gemensamma nämnarna är en snabb start och att tillväxten alltid bromsas. Förr eller senare. Sakta och vackert eller abrupt och våldsamt.

Varför skulle BNP vara den udda fågel som bryter alla kända mönster och kan fortsätta växa?

Tillväxt
Tillväxt kan drivas av olika mekanismer. Den typ som vi ofta stöter på är den exponentiella formen.

Bakom detta kryptiska ord döljer sig något som växer med samma procentsats varje år. Och detta är vad vi ser i många situationer. Mördarsniglarna kan så länge de inte har några naturliga fiender och så länge inte någon klipper itu dem föröka sig på detta sätt.

Samma sak är det med den ekonomiska tillväxten. När politiker och nationalekonomer talar om denna är det aldrig i form av kronor eller dollar per år utan alltid som en procentuell tillväxt.

I början av förloppet är det ingen dramatik, men den exponentiella tillväxten har en inneboende kraft som visar sig efter ett antal år.

I Sverige har vi haft en årlig tillväxt på ungefär två procent per år. Detta låter inte dramatiskt, men det betyder en fyrdubbling efter en mansålder på sjuttio år.

Mitt andra exempel är Kina som har en tillväxttakt på tio procent om året. Fortsätter man i denna takt är Kinas BNP tusen gånger så stor efter en mansålder.

Jag kan tvivla på om en fyrdubbling för oss är hållbar och utan att missunna kineser och andra vår västerländska standard är det orimligt att någon skulle kunna öka BNP tusenfalt.

Begränsande faktorer
I naturen hittar vi alltid något som begränsar tillväxten. Det kan vara rovdjuren som får gott om bytesdjur, sjukdomar eller brist på föda.

Även för BNP och den ekonomiska tillväxten är det enkelt att hitta faktorer som kan sätta gränser.

Nationalekonomer talar ofta om att råvaror inte tar slut eftersom den tekniska utvecklingen och marknadens mekanismer ser till att vi hela tiden hittar en lösning. Även om dessa osynliga händer är verksamma går det inte att komma ifrån: har man pumpat upp en liter olja, så finns det en liter mindre i underjorden.

Utöver råvaror som metaller och fossila bränslen är det uppenbart för var och en att det finns andra begränsningar som ligger och lurpassar. Hos oss i Norden har vi inga problem med vatten av god kvalitet, men på sydligare breddgrader tar man till avancerad teknik för att hitta vatten tusen meter ner i marken och i USA tömmer man stora underjordiska reservoarer som aldrig kommer att fyllas på igen.

En sammanfattning av mänsklighetens anspråk på moder natur får vi i det ekologiska fotavtrycket. Detta tas fram av WWF och visar att vi på 1960-talet behövde ett halvt jordklot, att vi på 1980-talet passerade gränsen för vad en planet klarar. Just nu överutnyttjar vi moder natur med 30 procent.

Vägval
När den exponentiella tillväxten får möta begränsande faktorer kommer den på ett eller annat sätt att hejdas.

Att vi just nu enligt WWF utnyttjar 1,3 jordklot är inte så absurt som det kan låta. I naturen är det helt normalt att för en tid ha denna typ av översväng. Det går utmärkt att fiska mer än vad som kan reproduceras i haven och det går bra att använda atmosfären för att dumpa överskott av koldioxid. I längden är det förstås omöjligt!

I min bok ”Tillväxt till döds” kallar jag våra vägval för Plan A, Plan B och Alternativ C.

• Plan A innebär att fortsätta på den inslagna vägen och låta BNP-tillväxt vara ledstjärnan.
• Plan B är ett aktivt val att sträva efter en krympande ekonomi. Även om detta kan liknas vid kurvan för de förhatliga mördarsniglarna är det återstående alternativet ännu värre. 
• Alternativ C som jag avsiktligt inte kallar en plan utan ett misslyckande liknar till förloppet cancertumören som tar död på sina egna livsbetingelser.

 Jag har inget faktaunderlag för att säga hur länge vi kan fortsätta med Plan A och business as usual.

• 2 år är en kort tid. Min gissning är att vi inte får uppleva något drastiskt inom den tiden.
• Lika säker är jag på att det inte går att fortsätta i 200 år. År 2210 får ingen av oss uppleva, så facit får vi inte.
• 20 år då? Osäkert, men min ogrundade tro är att vi har ett väldigt annorlunda samhälle då. Och min övertygelse är att det avgörs långt innan år 2030 om det blir en bättre eller sämre verklighet.

Många fäster en stark tilltro till två räddande änglar: marknaden och den tekniska utvecklingen. Här finns mekanismer som i teorin kan ge oss en ökande BNP samtidigt som planeten skonas.
I backspegeln ser vi att dessa har kämpat på, men de har inte klarat att hålla jämna steg med tillväxten hos ekonomin.
Jag är hellre en feg teknikpessimist än en teknikoptimist som sätter tilltro till en räddande ängel.

Varför är det så svårt att ändra kurs?
När det borde vara givet att vi står inför stora problem som måste lösas med nya metoder kan jag fundera på varför inget görs.

Det filosofiska problemet som går under namnet ”fångarnas dilemma” visar att vi var för sig kan komma fram till rationella och väl övervägda beslut som för alla parter visar sig bli katastrofala. Detta kan gälla för en liten grupp individer eller på ett globalt plan mellan nationer. Istället för ”win-win” är det risk att vi hamnar i en ”lose-lose” situation.

Den största stötestenen ligger nog i att vi inte vet hur ett samhälle utan en ekonomisk tillväxt kan fungera. Risken är uppenbar att vi i en krympande ekonomi får en okontrollerbar situation med arbetslöshet och social oro.

Vi står inför det svåra dilemmat:

• Vi måste ha ekonomisk tillväxt för att behålla stabiliteten i samhället
• Den ständiga tillväxten är inte möjlig

Visst finns det hopp
Även om det kan tyckas nattsvart letar jag efter ljusglimtar.

Politikerna är de som måste gå i bräschen och ta besluten som leder oss i en hållbar riktning. När jag funderar på rollerna i samhället fäster jag störst tilltro till oss ”vanliga människor”. Vi ser nog längre än till nästa kvartalsrapport eller till nästa riksdagsval och vill vi verkligen ha en förändring kan politikerna våga ta de obekväma besluten.

Fattiga och rika länder ser helt olika verkligheter. I syd går det att se en positiv framtid om ekonomin växer och befolkningsökningen hejdas. För oss i norr gäller det att hitta ett enklare sätt att leva. Ett sätt som inte tär så hårt på miljön och som kan ge oss mer av något vi saknar: tid!

Även om svaren inte är givna gäller det att våga ställa rätt frågor. Min viktigaste fråga är:
hur kan vi växla om till en minskande BNP utan att hota världsfreden?

Jag har inte svaret, men vi måste våga ställa den svåra frågan!

Min sista reflektion är kring optimism och pessimism. Jag är både och. Pessimist för att det onekligen ser rätt mörkt ut. Optimist för att jag måste tro på människans förnuft och kunskap. Anklaga mig gärna för att vara naiv, men detta är min överlevnadsstrategi!