Stockholm är en expanderande region. Jag har sett siffror på hur mycket befolkningen i länet har ökat och hur många som årligen beräknas flytta in till den redan heta huvudstadsregionen. Tillväxt är, i denna värld, ett honnörsord.

Desto roligare att Länsstyrelsen i Stockholm vände sig till Steg 3 och sökte efter någon som var beredd att ge en annan infallsvinkel, och kanske rent utav svära lite i kyrkan.

Häromveckan var det dags och trots påsklov var intresset rekordstort. Ett sextiotal personer tog sig tid att lyssna till ett budskap som ifrågasatte mycket av det som är deras vardag. På tjänstemannanivå var mycket av det jag sa inga nyheter. Där fanns sedan tidigare mycket av ett sund ifrågasättande och en medvetenhet om att vi har ett antal kriser runt hörnet.

Spontana reflektioner handlade om ett framtida jordbruk med helt andra förutsättningar och det kloka i att prioritera Förbifart Stockholm när oljan kommer att bli en bristvara.

Inte nog med detta, slumpen gjorde att jag inom några få dagar fick chans till ett liknande föredrag hos Länsstyrelsen i Gävleborg. Även där ett imponerande stort intresse och ett sug att lyfta de obekväma frågorna.

Trots officiellt tal om tillväxt från landshövdingar och andra, finns det anledning till hopp: de flesta personer inser faktiskt att vi har fundamentala problem. Det gäller bara att få de högre upp i hierarkin att våga säga det högt. Även när mikrofonen är påslagen.

I den i och för sig utmärkta tidningen Chalmers Magasin hittar jag i senaste numret (nr 1/2012) en enkät med tre personer som jag skulle ta för kunniga och insiktsfulla, men inför frågan om tillväxt och hållbar utveckling går ihop är de förfärande aningslösa:

• Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia:
  Jag har alltid menat att det inte är någon motsättning. Alla vill ha ekonomiskt tillväxt så man måste se till att den blir så hållbar som möjligt. [...]  Jag brukar säga till studenter att den bästa garantin för att de kommer få arbeten, är att de ägnar sig åt effektiva processer.
  Visst har vi sett en ökad effektivitet och mindre förbrukning av resurser/producerad enhet, men tyvärr har den hela tiden ätits upp av en ökad konsumtion…
  .

• Anders Ekblom, Global forskningschef, AstraZeneca:
  Det är en jättesvår fråga med det enkla svaret är att det måste gå. [...] Jag är en positiv person, och min instinkt och övertygelse säger mig att det ska gå.
  Det är bara att hoppas att läkemedelsforskningen inte vilar på ”att det måste gå” och på ”instinkter”
  .

• Sylvia Schwaag Serger, Internationell chef, Vinnova:
  Ja, det anser jag absolut. Vi måste lära oss nya sätt att hantera resurser och jag har en stor tilltro till människans förmåga att skapa ny kunskap och utveckla nya färdigheter.
  Tilltro i all ära, men hur ser erfarenheten ut så här långt?
  Hur ser en exponentialkurva ut?

Här finns de två sidorna med frågor och svar.

I Fria Tidningen har jag skrivit en krönika, en Synpunkt, som förhoppningsvis kan vara lite provocerande.

Jag för fram tanken att oljebolagen inte är bovar och konspiratoriskt hindrar elbilsutvecklingen.
Vidare tar jag mig friheten att uttrycka mig skeptiskt mot framtiden för elbilar överhuvud taget.

Kanske en aning framtidspessimistiskt, men hellre det än att vara direkt blåögd, och om det kan locka till kritiska kommentarer gör väl det ingenting…

Min alternativa konspirationsteori finns i det sista stycket.

På dagens ledarsida i GP kan man läsa Stefan Edmans krönika om Tillväxtmyten.

Det som han tar upp borde egentligen vara självklarheter även för den som skriver GP:s huvudledare, och för den delen, alla andra som skriver ledare. Det är generande basic.
Edman nämner tre orsaker till att det är så tyst om det omöjliga med fortsatt tillväxt:

1. Vi blundar för de fakta som finns om att naturresurserna är knappa tillgångar som inte räcker till för vårt sätt att leva.
   .
2. Vi hoppas att tekniken skall rädda oss. Vi blundar för att grön tillväxt är en myt.
   .
3. Vi vet inte hur vi skall hantera det. Vi har inget alternativ till det ständiga växandet.

Förvisso är den sista punkten en knäckfråga.
Men det hjälper inte att sticka huvudet i sanden!

Att jag skrev ”vi” i de tre punkterna betyder förstås inte att ”du” eller ”jag” skall känna oss träffade.
Vi har ju förstått, medan det är de andra som inte gör det…

Hur man än vänder sig har man ändan bak…

Hanna Vikström och Mikael Höök, båda från Uppsala univerisitet, skriver i en debattartikel i Ny Teknik om de sälsynta jordartsmetallerna som är viktiga beståndsdelar i bland annat moderna vindkraftverk.

Jag var sedan tidigare medveten om att neodym till 95 % kommer från ett litet område i Kina, men jag får erkänna min tidigare okunskap: jag visste inte att brytningen var så smutsig och att det var förknippat med så mycket radioaktiva utsläpp.
Den eftertraktade neodymen finns nämligen i sällskap med de radioaktiva torium och uran.

Att USA och Australien har lagt ned gruvbrytningen beror på föroreningar i form av tungmetaller och radioaktivt spillvatten.

Vindkraften kanske forfarande är något ”grönare” än annan energiproduktion, men man kan inte utan vidare ta det för givet.

Som vanligt hamnar jag i samma slutsats: Det enda möjliga är ett lågenergisamhälle.
Det må vara hur trist och dåligt på alla sätt, men det är svårt att se något annat…

Läste i eftermiddags Dagens Industri (6/3). Slogs av rapporteringen om att den kinesiska ledningen skruvat ned tillväxtmålet från 8% till 7,5%. För mig låter det som en ytterst marginell förändring, och lite grand av tillnyktring, men inte så i den rosa tidningen…

I ett referat från analyshuset High Frequency Economics sägs att ”tillväxtsiffran bör betraktas som absolut värsta scenario när det gäller landets BNP-tillväxt”.
Enligt samma artikel orsakade denna nedjustering världens börser att falla på bred front.
Den breda fronten visade sig vara ned 0,1-0,9% i USA och 0,7% i Sverige.
Hoppsan, var detta något att oja sig om…
Men, det motiverade i alla fall fyra olika artiklar  om samma pseudohändelse.

Hörde sedan på radio om dagens ”börsras”. Hela 3,5 % har tydligen börsen fallit idag.
Också här angavs orsaken vara bristen på tillväxt.

Visst kan man ana en viss nervositet. Undrar hur det blir den dag som det går upp för herrar aktiehandlare att det inte är någon naturlag att BNP växer.
Då kan det bli intressant på riktigt…

Ibland kan det kännas som de viktiga frågorna om hållbar utveckling, resursbrist och tillväxtens ofullkomlighet lever i skymundan.

Då är det i alla fall roligt att notera att det finns många, i olika sammanhang, och i olika skalor som lyfter på locket.
Jag noterar här tre:

1. Vinnarna av ”the Blue Planet Prize”, bland andra Gro Harlem Brundtland och Nicholas Stern  har skrivit ett papper med titeln ”Environment and Development Challenges: The Imperative to Act”.
   Jag avstår från att hänga upp mig på vissa formuleringar som kan tolkas som att de talar för ”hållbar tillväxt”. Där finns ändå så mycket övervägande klokt…
   .
2. World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) är en sammanslutning av stora multinationella koncerner. De tar på allvar upp viktiga krav som att i räkenskaperna ta med ekosystemtjänster och utsläpp av växthusgaser. Annat de nämner är att stoppa avskogning och det framgår att de inte mörkar, utan istället lyfter fram, hotet från en snar energibrist.
   .
3. Regionala och kommunala organ i Jämtland och Västernorrland har låtit ta fram en rapport med den uppfordrande titlen: ”Har tillväxten nått vägs ände”. Skriven av Oscar Kjellberg.

Sammantaget känns det positivt att både internationellt ansedda personer, näringslivet och kommuner i Norrland är med på banan.
Om man läser noga kommer man säkert att märka att det finns brister hos alla tre, men det finns tillräckligt mycket som är bra!

Ibland är jag småsnål och nappar på gratiserbjudanden.
Det har resulterat i att jag just nu har Svenska Dagbladet på köksbordet…

I dagens tidning hittar jag först en läsvärd och nyanserad artikel Kris – vår chans att öka lyckan om både David Jonstads ”Kollaps, livet vid civilisations slut” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid. Om tillväxtens slut och jakten på på en hållbar framtid”.
Den lyfter fram det hoppfulla som jag håller med om finns i Jonstads bok . Forsbergs ligger tyvärr fortfarande i läshögen, så där har jag ingen egen uppfattning  ännu.

På annan plats har David Jonstad råkat ut för en sågning av Fredrik Sjöberg.
Men, David, var inte ledsen för det. Det säger nog mer om recensenten än om boken.
Jag citerar:
”I förgrunden står i stället frågan om vad som sker med den globala ekonomin den dag då tillgången på fossil energi, fosfor, jordartsmetaller och liknande resurser börjar sina. Ett klassiskt miljöekonomiskt resonemang, således, med sedvanlig vänsterprofil.”

Om det inte är väldigt relevant att fråga sig hur det står till med naturresureserna som vårt moderna samhälle är beroende av, så vet jag inte vad som är relevant.  Och att i SvD bli ansedd som vänster är inte så svårt…

Att slutklämmen tar fasta på språkliga felaktigheter: det är bara ett tecken på att det gäller att hugga på det som går.

Har själv erfarenhet av detta när personer som tyckte min bok var svårsmält anmärkt på alla syftningsfelen och det dåliga språket…

Det är glädjande med de små tecken man kan se på klarsyn och eftertanke.

Ett återfinns i DN där Erik Helmerson skriver om hur sårbara vi är. Inte minst gäller det matförsörjningen som i alla led är beroende av olja. Både till traktorer, bevattning, bekämpningsmedel och konstgödsel. Om matproduktionen (hemskt ord!) i sig är sårbar är det andra delar i kedjan som kan vara betydligt mer akuta. Som kan trigga en bristsituation på några dagar.

Transporterna som måste rulla och inte minst de digitala motorvägarna.
Jag kan vara mer orolig för ett haveri hos internet än i lastbilstransporter.
Får vi mat på hyllorna om ICA-handlaren inte når rätt server, kan lägga sin beställning och garantera betalningen?

Helmerson avslutar sin artikel med:
Köp konserver. Köp värmeljus. Installera vedspis. Håll tummarna.

Som glad amatör inom bokförläggarbranschen har jag inte först skummat av de som är beredda att betala flera hundra för en bok, nej jag har börjat med en pocket.
Om jag nu skulle ha missat lite klirr i kassan, har jag med säkerhet fått fler att läsa mitt alster.

Mitt mål, att en bok skall vara billigare än dagens lunch, har jag uppnått med ett pris i bokhandeln på cirka 70 kr.

Nu finns den under en dryg månad dessutom på bokrea. I alla fall hos Adlibris och Bokus.

Så nu går det alltså att få tag i en bra bok för ett pris som man inte ens får en kopp kaffe för…