I dagens GP har Christian Azar och Henning Rodhe en debattartikel om forskning kring klimathotet.

Kontentan är att vetenskapen inte har några tydliga belägg för att klimathotet har blivit allvarligare de senaste tio åren.
Å andra sidan finns heller ingenting som indikerar att situationen skulle vara bättre.
Läget var illavarslande redan för tio år sedan och det är lika illa och osäkert idag.

Egentligen skall man inte vara speciellt förvånad.
Det ligger i vetenskapens metod att vara långsam med att dra slutsatser, och i allmänhet finns det inte några självklara sanningar i den vetenskapliga världen. Exempelvis kan politiker hävda att vi skall hålla oss inom ett tvågradersmål, men det finns inga vetenskapliga belägg vare sig för att två grader är rätt nivå eller, ännu mindre, någon seriös forskare som kan tala om vilken CO2-nivå som kan tillåtas för att det inte skall bli varmare än så.

Jag noterar med glädje att Azar/Rodhe nämner att en kritisk faktor är den starka ekonomiska tillväxten i Kina och andra s.k. tillväxtländer.
Azar har tidigare haft en, som jag tycker, lite blåögd syn på detta när han talat som om vi skulle kunna ha en obruten tillväxt under ytterligare 100 år.

Med den osäkerhet som råder inom klimatforskningen är det på sin platsa att göra en riskanalys.
En sådan, på en grundläggande nivå, skulle visa att även om vi inte med full säkerhet kan säga att klimatet kommer att löpa amok är konsekvenserna om det skulle göra det så katastrofala att detta räcker som skäl att vidta de mest radikala åtgärder för  ett minska uppvärmningen.

För ett tag sedan noterade jag med glädje att Kajsa Borgnäs hade en bra artikel om tillväxtens dilemma.

Nu kommer nästa:
Sara Karlsson, S-riksdagsman skriver en krönika i supermiljöbloggen.

Hennes slutkläm är kraftfull:

”Vi kan välja att ta ut produktivitetsvinster i minskad arbetstid i stället för ökad konsumtion, och i högre grad dela på de arbeten som finns. Men då måste vi först erkänna att vårt samhälle och levnadssätt är ohållbart. Inte bara på marginalen, utan i grunden.”

Här är det både den heliga 40-timmarsdagen och att grunden för vårt samhälle som får sig en känga.
Trampar du på några öma tår, Sara?
Backa och gör det igen!

Nu har David Jonstads bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” kommit ut.
Jag har beställt den, men brevbäraren har ännu inte lagt den i min låda.

Han var med i TV4:s morgonsoffa häromdagen:

Kan inte säga annat än att han målar upp en mycket positivare och mer hoppingivande bild av den, enligt honom, oundvikliga kollapsen än jag hade väntat mig.
Blir spännande att läsa.

För den som inte vågar köpa grisen i säcken kan man läsa ett utdrag ur boken på Jonstads web-sida.

Finns att köpa bl.a. på Adlibris och Bokus.

”Den plågsamma energistafetten” är titeln på min krönika i Fria Tidningen häromdagen.

Ramen är ett stafettlopp och även om det råder en oklarhet om det är 4×100 meter eller om distansen är längre, så ligger fokus på växlingen.
Och det är inte heller helt tydligt om det är till den fjärde och sista sträckan. Den sista? Det låter ödesmättat, men i denna tävling är det inte ens givet hur många sträckor man skall springa.
Nej, det kritiska är själva växlingen, och det faktum att den som vi står i begrepp att genomföra inte liknar någon vi gjort tidigare.

Att lära av historien fungerar inte längre!
Att ständigt öka takten är också fel taktik!

V har publicerat en framtidsrapport.
Jag har inte läst den i sin helhet, utan bara utvalda citat från Lars Wilderäng (Cornucopia), där jag väljer att återge ett:

”Det är, till sist, nödvändigt att inse att vi står inför en kris som omsluter hela vår värld. En världskris. En kraftig justering av vår resursanvändning kommer att inträffa vare sig vi vill eller ej. Det val vi står inför, i den mån som det inte redan är försent, är att antingen genomföra omställningen genom en ordnad nedjustering, eller att invänta ett kaotiskt sammanbrott.”

Läs vad Wilderäng skriver, och om du är intresserad leta upp V-rapporten i sin helhet.
Min bild är att de tar upp saker som borde vara självklara om man bara vågar se dem: ständig tillväxt på en ändlig planet är en omöjlig idé och att tro på att vi kommer ha fortsatt tillgång på billig energi är en önskedröm som inte kommer att gå uppfyllelse.

Hans Hjälte i FOLKET har uppmärksammat både V-rapporten och Kajsa Borgnäs’ artikel. Slutklämmen i hans ledare:
”Och även om det handlar om långsiktiga mål så är det bråttom att ändra politisk kurs. Ju längre tillväxtens dödliga drog förgiftar världen ju svårare kommer det att bli att förhindra framtida miljökatastrofer och ekonomiska kollapser”

Även om Vänsterpartiet i det politiska landskapet är en marginell spelare är det ett oerhört gott tecken att ett riksdagsparti talar klartext.
Och frågor som inte borde vara några typiska långt-till-vänster-frågor. Skulle vara spännande om andra partier vågade dra upp huvudet ur sanden…

Om alla politiker och i synnerhet de S-märkta hade lite mer av den klarsynthet som Kajsa Borgnäs visar hade jag haft mycket mer hopp!

I denna artikel i  socialdemokratiska TIDEN visar hon väldigt tydligt att tillväxt och teknik inte är lösningen utan istället är roten till problemen.

Bilden hon beskriver är inte svår att ta till sig, och jag är övertygad om att de allra flesta faktiskt inser att vi är på väg utför stupet, eller som hon uttrycker det ”Som ett bowlingklot i sidorännan rullar världsekonomin stadigt mot avgrunden”.

Lyssnade igår kväll på Juldagens Vinter i P1 med Fredrik Lindström.

Han är styv i sin analys. Om varför vi firar, vår plats i historien, vad som då var självklara sanningar, och om vad vi idag tar för givet.

Tag chansen och lyssna!
Både underhållande och mycket tankvärt.

Läste i dagens GP ett inlägg från Juholt och Waidelich. De drar en lans för att en tillväxtkommission skulle vara räddningen för Trollhättan efter SAAB.

Christina Jonäng (C) vill inte vara sämre, men hennes medicin är ett tillväxtprogram.

Oavsett om det är kommission eller program, bägge är stenhårt fast i tänkandet att det till varje pris gäller att växa, växa och åter växa.
Det finns ingen tillstymmelse till kritiskt tänkande: är det överhuvud taget möjligt att lösa Trollhättans problemen med gårdagens medicin?

En högst ovetenskaplig analys visar att S i sin artikel använde ordet tillväxt eller växande sex gånger och C  i repliken sju gånger.
Även om detta ordräknande inte säger allt, visar det för mig ett enkelriktat och kortsiktigt tänkande.

Trollhättan skulle behöva något bättre!

Har lite dåligt samvete för att jag är väldigt sporadisk med bloggandet. Ett nyårslöfte kan kanske vara att skriva lite oftare…

Har de senaste dagarna på två bloggar sett min bok som julklappstips. Ledsagat av positiva ord (fungerar som julklapp till författaren).

Cruel Crude skriver bland annat:
Trots bokens storlek kommer den garanterat att ge dig nya tankar och idéer. Titeln till trots är den inte helt genomgående svart snarare väldigt underhållande med illustrationer och lekfulla exempel om hur vi på ett positivt sätt kan rädda världen.

Cruel Crude är förresten en riktigt bra site, med ett fokus på peak-oil.

Karin Granstrand skriver på sin blogg:
Har läst ut ”Tillväxt till döds” och rekommenderar den verkligen, till och med som julklapp om du sysslar med sådant. Den är skriven på enkelt språk och känns riktad till oss lekmänniskor, fylld med fantastiska liknelser och diagram som är lätta att ta till sig.

Till skillnad från Cruel Crude, är Karin inte alls i peak-oil eller peak-någon annat fält.
Desto roligare att hon gillar boken. Vill ju nå de kloka humanisterna och inte bara ingenjörer och naturvetare…

Noterar att det är för sent att få den som julklapp från Bokus, men jag lovar att slå deras leveranstid.
Skicka ett mail.

I tidningen Ingenjören kan man i nästan varje nummer hitta kloka och intressanta artiklar.

I senaste numret finns en av Sverker Sörlin med titeln ”Förändring eller kris?”
Han försöker sätta vår nuvarande kris i ett historiskt perspektiv och konstaterar bland annat att vi har kopplade kriser.
Något som nog många förstår, men väldigt många vill inte inse att resurskris hänger ihop med miljökris, klimatkris och den ekonomiska krisen.

Några meningar ur hans text:

Kanske är vår tid, och då menar jag inte just detta krisår utan en betydligt längre tid som redan pågått i flera årtionden och som skall fortsätta länge än, kanske är denna tid verkligen en kris i historiefilosofins djupare mening. Ingen vet förstås, men det vore oklokt av oss att inte tänka tankarna i deras förlängning.

Den kompletterande frågan är: hur går det till när allt bryter samman? ”På två sätt – dels undan för undan, dels plötsligt.”
Vi befinner oss ännu i ”undan för undan”, vill inte hamna i ”plötsligt”. Plötsligt – det är då krisen tar över och blir så omvälvande att det inte finns något ordnat livslopp att återvända till. Då vardagen slutar att vara enkel.

I samma tidning hittar man en artikel om vår osäkra väg mot ren energi. Handlar om den framtida elproduktionen i Europa, där EU:s scenarier skärskådas.
Min bild är att den största tilltron till att tekniken skall lösa problemen hittar man hos en liten grupp tekniker, men framför allt hos humanister som kan ha en ohälsosam tro på att ingenjörerna sitter inne med lösningen. Denna artikel är nog ett uttryck för att många ingenjörer och tekniker genomskådar de enkla lösningarna som politikerna torgför.

Här går det att läsa Ingenjören 2011/5. Sverker Sörlin på sid 52-60 och osäker energi på sid 62-72.