Rockström och frikopplingen

12 september 2019

Johan Rockström väger alltid sina ord på guldvåg. Det brukar låta som att vi visserligen är i ett besvärligt läge, men att det finns hopp om att vända skutan efter ytterligare några av FN:s förhandlingsrundor. Därför var det befriande att läsa krönikan i Svenska Dagbladet där han är tydlig med att grön tillväxt knappast är möjlig och att IPCC:s scenarier som skulle leda oss mot 1,5-gradersmålet är en ”akademisk gymnastik som inte har något med verkligheten att göra”.

En nyckel i sammanhanget är frikopplingen mellan BNP och miljöbelastning. Kan ekonomin växa utan att vi får betala i form av ett varmare klimat och hotade ekosystem? För att svara på det skiljer jag på relativ och absolut frikoppling, respektive tillräcklig omställning.

Relativ frikoppling, det vill säga att ekonomin växer och där exempelvis användningen av fossila bränslen också ökar men med en lägre procentsats än den ekonomiska tillväxten, är något som man kan se i många sammanhang.

Absolut frikoppling – att miljöbelastningen minskar samtidigt som ekonomin expanderar– är ovanligt men det finns flera exempel. Bättre avloppsrening som under de senaste 50 åren förbättrat vattenkvaliteten i många vattendrag faller inom denna kategori, liksom att Sverige under ett antal år har minskat CO2-utsläppen utan att den ekonomiska tillväxten stannat av. Att utsläppen orsakade av vår konsumtion inte gick i samma goda riktning är en väsentlig invändning …

De flesta exemplen är av lokal karaktär och Rockström är inte ensam om att konstatera att vi inte kan förlita oss på den absoluta frikopplingen. Grön tillväxt är sällsynt.

Men varken absolut eller relativ frikoppling säger något om huruvida framstegen är tillräckliga. När det kommer till den globala uppvärmningen finns det olika uppfattningar om hur snabbt CO2-utsläppen behöver minska, men en ofta nämnd siffra är halveringar varje årtionde, vilket kan översättas till minus 7 procent om året.

Tillräcklig omställning skulle därför kunna definieras som att CO2-utsläppen minskar med denna procentsats. Vad som under tiden sker med BNP och den ekonomiska tillväxten är sekundärt.

I spåren av finanskrisen blev år 2009 ett av de sällsynta år då de globala CO2-utsläppen inte ökade utan istället sjönk. I de stora ekonomierna USA, EU och Ryssland visade det sig att utsläppen minskade med ungefär de 7 procenten som långsiktigt skulle vara tillräckligt.

Problemet var bara att det som många av oss upplevde som en världshändelse inte var det. I såväl Kina som Indien var BNP-tillväxten ungefär 9 procent och globalt droppade CO2-utsläppen med en enda procent.

Om jag tar fasta på utfallet från år 2009 indikerar det att klimathotet skulle kunna motas med något som påminner om 2008 års finanskris, men inte som den gången bara i en begränsad del av världen. Och inget snabbt övergående förlopp som sist, utan något som måste rulla på år efter år.

Detta var bara en enkel räkneövning, verkligheten är oändligt komplex. Hur mycket ekonomin skulle påverkas vid en omställning som är tillräcklig för miljö och klimat beror på samband som är svåra att förutse.

Men det kommer att vara svårt att bortse från de historiska lärdomarna om bristen på frikoppling.

 

(detta är identiskt med innehållet i min Tillväxt-reflex, skickad som mail 2019-09-12)

Om ett så kallat Nobelpris

06 december 2018

På måndag samlas de i Stockholms konserthus och senare på kvällen i Stadshuset – årets nobelpristagare. I år finns ingen litteraturpristagare och ett av prisen är inte instiftat av Alfred Nobel. Ekonomipriset skapades först år 1968 till Riksbankens 300-årsjubileum och även om ceremonierna är desamma räknas inte ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne” som ett Nobelpris.

William Nordhaus heter en av mottagarna av ekonomipriset och han får det för att ha byggt in klimateffekter i matematiska modeller som beskriver den globala ekonomin. Vid en första anblick kan det låta progressivt att i nationalekonomins värld ta hänsyn till skador orsakade av den globala uppvärmningen, men vid en närmare granskning ser det ut att vara direkt kontraproduktivt.

För det första är det en linjär modell. Något som i och för sig är ett vedertaget tillvägagångssätt inom många discipliner. Men det fordras alltid noggranna överväganden innan man beskriver starkt icke-linjära fenomen med enklare ekvationer.

Inom klimatvetenskapen kan jag som exempel tänka mig att man kan ha en välgrundat uppfattning om hur världen ter sig vid 2 graders uppvärmning. Om man även lyckas kvantifiera hur mycket värre situation skulle bli vid plus 2,1 grader har man kostnaden (i dollar, förlorad veteskörd eller som översvämmad areal) för plus en tiondels grad. Det är då rimligt att tro på en ungefär lika stor vinst om man skulle lyckas vinna en tiondels grad och landa på 1,9. Linearisering i omedelbar närhet av en känd punkt är (ofta) oantastlig.

Men när Nordhaus hävdar att den optimala uppvärmningen är så hög som 3,5 grader har han för länge sedan passerat gränserna då naturens svar på en störning är linjär. Hans modell är helt enkelt inte kapabel att hantera viktiga tröskeleffekter som uppträder då polarisarna inte längre reflekterar solljuset eller när den sibiriska tundran ger ifrån sig stora mängder metangas.

För det andra värderar han både nyttor och skador med samma monetära mått, allt läggs i samma skål och framstår som utbytbart. I modellens värld ger ett utplånat korallrev i Indonesien en kostnad i dollar som kan uppvägas av ökad konsumtion i Kanada. En annan konsekvens är att ett varmare klimat med torka och oväder riskerar att slå extra hårt mot jordbruket, men då detta bara svarar för en mindre del av världens samlade BNP blir förlusten i den nationalekonomiska modellen marginell.

En tredje invändning är valet av den så kallade diskonteringsräntan där Nordhaus lägger sig högt, motiverat av att den ekonomiska tillväxten kommer att ge kommande generationer goda förutsättningar att lösa de problem som deras föräldrar har varit med om att skapa. Det är i och för sig inte helt uteslutet att han kan ha rätt, men det är svårsmält ur ett etiskt perspektiv.

P1-programmet Vetandets värld har intervjuat honom och där ställer han sitt hopp till stora tekniska genombrott. Som jag förstår det förespråkar han en stark ekonomisk tillväxt (per definition ökad konsumtion) som innan skadorna från ett varmare klimat hinner bli fatala kommer att leverera teknik som återställer miljö och ekosystem. En icke styrkt hypotes som jag avstår från att kommentera …

I samma intervju kan man höra att han ser en stor risk för att åtgärder för att hålla uppvärmningen under två grader skulle leda till en kraftig nedgång i ekonomin. I detta är jag benägen att hålla med honom. Det minskade bruket av fossila bränslen som skulle krävas är knappast förenligt med en fortsatt expansion hos BNP.

Två 20-minutersprogram väl värda att lyssna till:

 

Detta är innehållet i min senaste, sporadiskt utkomna,  Tillväxt-reflex

Är utvecklingen exponentiell?

13 juli 2018

Vad krävs för att utvecklingen ska vara exponentiell?
I djurens, datorernas och i ekonomins världar har förutsättningarna funnits.
Men där finns också fröet till tillväxtens slut.

Läs hela inlägget →

Vägvalets huvudlösa alternativ till Västlänken

13 juni 2018

Ett alternativ till Västlänken, fyllt av brister.
Framfört av en ledande Göteborgspolitiker …

Läs hela inlägget →

Boråsbanan och Västlänken – ett oskiljaktigt par

10 juni 2018

Det är lite jobbigt.

Den av många hatade Västlänken och den av många älskade nya järnvägen till Landvetter och Borås är ömsesidigt beroende av varandra.

Läs hela inlägget →

Fyra spår i Västlänken – ju förr dess bättre

8 juni 2018

4-spår vid Korsvägen är bra. Men är de som mest angelägna år 2026 eller år 2056?
Trafikverket säger 2056, men jag argumenterar för 2026.

Läs hela inlägget →

Både trubbiga och vassa argument för Västlänken

20 april 2018

Debatten om Västlänken är ofta onyanserad och GP:s artiklar har inte gjort det hela bättre.

Jag är ofin nog att komplicera frågan. Det finns både plus och minus, blunda inte för detta.

Läs hela inlägget →

Sanningen om den sure direktören på Trafikverket

17 april 2018

En direktör som inte vågade ifrågasätta ständig tillväxt och som inte reflekterade över peak oil var sur, men det är ingen indikation på att det skulle vara ”lågt i tak” på Trafikverket.

Läs hela inlägget →

Västlänken fördubblar inte kapaciteten

16 mars 2018

Den kan möjligtvis ge 20 %. Inte bara Trafikverket, utan också ja- och nejkampanjerna rör sig med förvillande siffror.

Läs hela inlägget →

Omställningen är en bluff

13 mars 2018

Therese Uddenfeldt kämpar mot teknikoptimismen.

Läs hela inlägget →