Energin är grundbulten och tyvärr är sanningen att det är de fossila som drivit världen, i synnerhet sjöfarten. Förnybart är bra, men önsketänkande är ingen klok strategi.

Det finns en förhärskande berättelse om att det är relativt okomplicerat att ersätta fossila bränslen med förnybara och att vi bara skulle tvingas till marginella uppoffringar.

Talet om det ”nya Norrland” och en dubblerad elförbrukning har sin motsvarighet på de sju haven, formulerat av Svensk Sjöfart på GP:s debattsida häromdagen. Något som jag skrev en replik till.

Ett samband som det ofta blundas inför är den starka kopplingen mellan den samlade produktionen (BNP) och energiförbrukningen. Föga överraskande visar det sig att kurvorna över förändringen av BNP (i dagligt tal ”tillväxt”) slavisk följer kurvan över hur energibehovet har ökat. Historien lär oss alltså att den ekonomiska tillväxt inte bara har krävt energi, den har vilat på att det ständigt har funnits mer av den varan.

En annan pusselbit att studera är var energin har kommit ifrån. Om man inte är vaksam kan man få intryck av att det är utbyggnaden av vindkraft och solceller som varit det viktiga. Tyvärr är så inte fallet, utan sedan år 2000 är det två andra skeenden som sett till att världen har haft den ökande tillgången på energi som varit förutsättningen för BNP-tillväxten.

Mellan 2000 och 2010 var det den makalösa expansionen av kol (brytning och förbränning) i Kina och under nästa årtionde var det skifferboomen i USA som såg till att flödet av olja kunde fortsätta stiga.

Det besvärande i sammanhanget är att Kinas kolexpansion är över. Goda nyheter för klimatet, men störande för de som hade intecknat en puff från det hållet på världens BNP. Minst lika besvärande borde det vara att det inte finns något som indikerar att USA:s resa till att bli en än större oljeproducent kommer att fortsätta. Man får inte slarva med tempus: ”America was great”

Mitt avslutande stycke i repliken:

”En ekonomi som inte växer och en sjöfart som går på knäna är i sig inget att sträva efter. Det är en konsekvens av att vi så här långt har levt över våra tillgångar och att vi sett det som naturligt att skeppa saker jorden runt. Detta kommer att korrigeras, vare sig vi vill det eller ej. Ju förr vi inser det, desto större är chansen att säkra en rimlig välfärd.”

{ 0 comments }

För att hejda den globala uppvärmningen ropas det på en snabb tillväxt av solenergi, vindkraft och elbilar. Samtidigt är det livsnödvändigt att hushålla med jordens begränsade resurser. En motsättning som visar sig omöjlig att runda.

Det finns åtskilliga områden där man på goda grunder vill se en snabb expansion, en tillväxt av företeelser som skulle kunna hejda den globala uppvärmningen och mildra hoten mot vår livsmiljö. För att illustrera det hela väljer jag att studera förutsättningarna för en övergång från bensin- och dieseldrivna personbilar till sådana som drivs av en elmotor och där energin är lagrad i ett litiumjonbatteri. Mitt val grundas inte på att elbilarna skulle vara en avgörande pusselbit i omställningen, utan för att det talas mycket om dem och att de har blivit en vanlig syn i vårt hörn av världen. Norge är i en klass för sig, men även de andra nordiska länderna försvarar sina platser bland elbilarnas tio i topp.

Idag finns det ungefär tio miljoner elbilar i världen, vilket också kan uttryckas som att 99 procent av alla bilar fortfarande har en förbränningsmotor. Även om det alltså är en lång väg kvar innan elbilarna har tagit över kan man i backspegeln notera att tillväxten de senaste åren har haft en exponentiell karaktär med en årlig ökningstakt kring 50 procent. Detta historiska mönster är självfallet inget facit för de kommande decennierna och för att undersöka konsekvenserna antar jag att antalet elbilar kommer att fortsätta följa en exponentiell kurva, men i ett tempo hälften så snabbt som idag.

Om antalet elbilar skulle öka med 25 procent varje år betyder det att det kommer att rulla ungefär dubbelt så många elbilar efter tre år, efter sex år fyra gånger så många. Och under varje tioårsintervall kommer man att kunna notera något som är i närheten av en tiodubbling. Den exponentiella tillväxten är i sanning explosiv och om den skulle bli verklighet vore bensin- och dieselbilarna utrotade innan år 2050.

Men, ett väsentligt problem är att det i ett modernt batteri ingår betydande mängder metaller, inte minst litium och kobolt. Det närmast reflexmässiga svaret på detta bekymmer är att ta vara på de metaller som finns i uttjänta batterier. Idag är återvinningen av kobolt långt ifrån tillräcklig (20-25 % återvinns) och av litium är den i det närmaste obefintlig (avrundat till närmsta heltal: 0 %). Trots detta kan man hysa hopp om att en osynlig hand styrd av ekonomiska realiteter och lyft av tekniska framsteg kommer att resultera i betydligt mer av cirkulära flöden. För mitt fortsatta resonemang klär jag mig därför i min mest optimistiska kostym och antar att, då en elbil skrotas tas varje gram av de åtråvärda metallerna till vara och kommer till användning i nya batterier.

För skapa en enkel modell och kunna kvantifiera graden av det cirkulära i ekonomin krävs ytterligare ett antagande: jag utgår från att bil och batteri har en livslängd på tio år.

Det hela resulterar i att man vid nytillverkning av batterier kan använda metaller som är återvunna från bilarna som såldes som nya tio år tidigare. Men då antalet elbilar under dessa år ökat med en faktor tio är den besvärande konsekvensen att, trots att jag antagit en fullständig återvinning, så måste 90 procent av metallerna komma från jungfrulig råvara.

Min nedslående profetia grundades på några antaganden, antaganden som självklart kan ifrågasättas. Den exponentiella ökningen med en tiodubbling vart tionde år är ingen sanning, inte heller är det hugget i sten att bilarna går till skroten efter tio år. Man kan skruva på dessa ”10-siffor” och det kommer i sin tur att påverka hur stor andel av metallerna som måste komma från gruvbrytning. Men här finns målkonflikter som inte är att leka med …

Om tillväxten av antalet elbilar vore snabbare (önskvärt för att forcera utfasningen av fossila bränslen) eller om batterierna visar sig ha en bättre kvalitet och längre livslängd (önskvärt av alla skäl) kommer det att motverka en möjlig återvinning. För att belysa det hela, en känslighetsanalys och en enkel sifferlek …

Om antalet elbilar skulle tiodubblas på fem år (ungefär samma tempo som idag) istället för tio år, eller om bilarna skrotas först efter tjugo år (svenska bilar lever idag 17 år) hade effekten blivit att det inte vore tillräckligt med 90 procent jungfrulig råvara. Det skulle krävas 99 procent!

Elbilarna och deras batterier visade sig vara ett illustrativt exempel på den inneboende konflikten mellan tillväxt och återvinning. Inom andra sektorer må det inte vara möjligt med en lika simpel analys, återvinningsdilemmat kommer inte att vara lika uppenbart, men det är svårt att se att man kan undgå det. Problemet finns i större eller mindre grad för solceller, mobiltelefoner, kraftledningar, tvättmaskiner och även för ett sammansatt mått som bruttonationalprodukt.

Om man tar fasta på att det av allt att döma är omöjligt att långsiktigt kombinera en cirkulär ekonomi med tillväxt är det enda som återstår att förhålla sig till ett besvärande faktum. I valet mellan en växande och en cirkulär ekonomi är den bistra sanningen att alternativet ”både och” inte existerar.

 

(samma text finns också som en ”Tillväxt-reflex”)

Lyft blicken – Ifrågasätt den gröna omställningen

22 juni 2022

Världen är gravt fossilberoende. Detta måste botas, men den berättelsen som dominerar om elbilar, fossilfritt stål och energilagring i form av vätgas har fundamentala brister. Att öka energikonsumtionen är knappas möjligt.

Läs hela inlägget →

Att elda med grödor och skog, hur klokt är det?

26 april 2022

Bioenergin är långt ifrån problemfri, snarare är den problematisk. På riktigt.

Läs hela inlägget →

Vindkraft i storm och stiltje

15 februari 2022

Vindkraften har många starka sidor, i Sverige växer den så det knakar, men missa inte att vidga vyerna.

Läs hela inlägget →

Göteborg vann batterifabriken – men sen då?

5 februari 2022

Fabriken är bra för Göteborg, men är den på längre sikt ett hinder eller en hjälpande hand för den hållbara framtid vi måste ha?

Läs hela inlägget →

Vattenkraft är bra

1 februari 2022

Vattenkraft är en bra energiform, men hur mycket kan den byggas ut?
Och är det något att sträva efter?

Läs hela inlägget →

Kärnkraft för att rädda klimatet?

21 januari 2022

Utöver riskerna med strålning och radioaktivt avfall finns det annat som gör att kärnkraften aldrig blir en lösning på klimatkrisen

Läs hela inlägget →

Vi är rikare idag – men sedan då?

20 december 2021

Enligt DN har vi tillväxten att tacka för det mesta. Det ligger mycket i det, men det relevanta frågan är: hur hantera den oundvikliga dagen då tillväxt byts i nedväxt?

Läs hela inlägget →

Klimatet kan inte räddas i den invanda trygghetszonen

13 november 2021

Klimatet kan gå att rädda, men det förutsätter att man vågar se problemen och inser att det varken kommer att vara lätt eller lustfyllt. Men, ändå värt en stor uppoffring

Läs hela inlägget →