Ständig tillväxt på en planet som inte växer. Är det möjligt?

På en global skala visar det sig att det  – på den korta tid som står till förfogande – inte är möjligt att ersätta kol, olja och fossil gas med fossilsnål elektrisk energi utan att man slår sönder den sekellånga eran med ekonomisk tillväxt. Sverige är i flera avseenden väl positionerat, men inte heller vi kan ställa om smärtfritt.

I boken ”Klimatet, oljan och tillväxten” synar jag korten i mer än ett avseende. Inte minst granskar jag förutsättningarna för de fossilsnåla metoderna att generera elektricitet. Sol, vind, vatten, bioenergi och kärnkraft har alla sina starka och svaga sidor, men vad de har gemensamt är att de alla uppvisar blygsamma ”marknadsandelar” på den globala energiarenan.

Den nyktra bedömningen av världens energisituation landar i en tydlig slutsats: på global nivå är det utsiktslöst att ersätta kolet, oljan och den fossila gasen med fossilsnåla alternativ utan att det resulterar i en drastiskt minskad energiförbrukning. Och likt två dominobrickor lär det dra med sig den ekonomiska tillväxten i fallet …

Men, måste detsamma gälla för oss? Vi med våra goda geografiska förutsättningar, en förhållandevis liten befolkning och ett högt tekniskt kunnande. Kan inte vi fortsätta på den inslagna vägen mot en ”gröna omställning”? På den frågan svarar jag – med fyra, delvis överlappande invändningar – ”nej” och citerar ur boken:

”För det första har även de länder som ligger bäst till, de med goda geografiska och ekonomiska förutsättningar för en fossilsnål elproduktion, en alltför hög förbrukning av fossila bränslen. I synnerhet när man räknar med också det som ligger inbäddat i det som importeras. Inte minst det som är nödvändigt för en ”grön omställning” i form av stål, cement, plaster och kritiska mineraler.

En andra tungt vägande invändning anknyter till de, för en tänkt omställning, så avgörande metallerna (litium, nickel, kobolt, neodym etc.). Det finns inga tecken på att dessa skulle existera i en omfattning så att en majoritet av länder kan genomföra en omställning stavad ’elektrifiering’. Däremot finns det mer än en studie där man kommer fram till det motsatta – att de globalt tillgängliga volymerna är på tok för små. Och då faller det grundläggande argumentet att några få teknologiskt framstående länder ska ta täten och visa en väg, framkomlig för andra att följa.

För det tredje är det inte rimligt att sätta ribban lika högt (eller lågt) för alla nationer. Om de globala ambitionerna ska vara inom räckhåll är det ofrånkomligt att de, som har begåvats med älvar lämpade för vattenkraft eller som har goda förutsättningar att odla energigrödor, minskar sin användning av olja, kol och fossil gas mer än de som inte är lika lyckligt lottade.

Slutligen skulle jag kunna anlägga en moralisk och solidarisk aspekt. Om några kör ’ett eget race’, kan jag då förvänta mig att andra ska ställa upp och göra stora egna uppoffringar?

Det är inte utan att den ”gröna omställningen”– för att citera den finländske filosofen Georg Henrik von Wright – har karaktär av en ”vanmaktens optimism”.