Jag kan på ledarsidan i dagens DN (20/12) läsa att ”vi” de senaste 25 åren blivit betydligt rikare. Enligt Susanne Nyström som i sin tur refererar till Johan Norberg har de svenska reallönerna stigit med 70 procent vilket gör att vi, trots bitvis högljudda protester, idag lägger en mindre del av våra pengar på bränsle, mat och elektricitet.
Enligt Nyström visar detta på vikten av BNP-tillväxt, och jag citerar: ”den bästa (för att inte säga enda) vägen till ökat välstånd är tillväxt, som i sin tur är outstanding som krockkudde”.
Utan att kunna leda det i bevis, är jag benägen att hålla med. De flesta av oss har utan tvekan mer pengar att röra sig med idag och även om pengar och välstånd inte är detsamma som välmående, välfärd och lycka är det svårt att hävda att vi har det dåligt. Att vi i andra avseenden lever över våra tillgångar är en annan sida av myntet. Om alla skulle leva på Sveriges nivå hade det krävts fyra jordklot och att vi lever under fundamentala hot med tanke på ett förändrat klimat, ett ohållbart skogsbruk och andra hot mot den biologiska mångfalden är uppenbart och inget som jag kan klandra DN för att mörka. Nej, det som är problematisk i Nyströms ledare är att hon inte fullföljer resonemanget.
Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan tillväxt hos BNP och en ökad konsumtion av olja. Världen har aldrig upplevt en högkonjunktur utan att kurvan över oljeförbrukning även den pekat uppåt.
Hoten mot miljön, utarmningen av både de resurser som borde kunna vara förnybara (t.ex. fisk, färskvatten och skog) och de som bevisat är ändliga (mineraler, fossila bränslen, etc.) har en obehaglig samvariation med den samlade produktionen.
Och om dessa indikationer på tillväxtens gränser inte vore tillräckliga räcker det med att ägna ett ögonblick åt det orimliga med att något, vad det än skulle vara, bara fortsätter att växa. Och dessutom i ett allt högre tempo.
Jag delar Nyströms bild att vi i Sverige haft en god utvecklingen bakom oss, men hur ser det ut framöver?
Det borde vara uppenbart för var och en att tillväxt aldrig kan vara en uthållig strategi. Den kommer, antingen vi önskar det eller ej att upphöra. De givna frågorna borde därför vara hur det går att hantera den verklighet då vi inte har en växande BNP att tacka för att vi får det bättre, att vi har råd med ett högre elpris och att det finns inbyggda krockkuddar i systemet.
Ett samhälle där tillväxten är ersatt av nedväxt är ingen önskedröm, men att sticka huvudet i sanden är ett av de sämre sätten att närma sig den dagen då det blir verklighet.
{ 0 comments }
