Bioenergi är ingen nymodighet. Långt innan människan nalkades några av de moderna formerna av energi hade hon eldat med ved och dynga för att värma sig och tillreda sin mat. Men, kan bioenergin försvara en plats i morgondagens fossilfria värld?

Detta är den femte och sista texten om de energislag som potentiellt skulle kunna ersätta de fossila bränslena. En frågeställning som inte har blivit mindre viktig i skuggan av Putins angrepp på Ukraina. Något som har satt strålkastarljuset på hur besvärligt det är att stänga gas- och oljekranarna.

Hypotesen som jag testar är om det på global nivå vore möjligt att till år 2050 gå från fem sjättedelar fossil energi till en sjättedel (c:a 17 %) av vardera; sol, vind, vatten, kärnkraft, bioenergi och fossilt.

– – –

Även om gårdagens primitiva bioenergi inte har några yttre likheter med dagens moderna utnyttjande av skog och andra grödor har de bärande principerna varit oförändrade genom årtusendena. Förenklat kan man se det som ett förlopp som löper i två riktningar.

Steg ett är fotosyntesen. Förmodligen en av naturens absolut viktigaste kemiska processer, där energin från solljuset är drivkraften som omvandlar vatten och koldioxid till syre och organiska ämnen. Ämnen som blir till byggstenar för växterna.

Vid ett senare tillfälle kan man gå i motsatt riktning. Under medverkan från luftens syre löser man då upp de starka kemiska bindningarna i växtens fibrer. Resultatet blir vatten och koldioxid samtidigt som värme avges, eller som det kan uttryckas i dagligt tal: veden eldas upp.

Det hela är ett genialt kretslopp där vatten, syre och koldioxid vandrar runt och där man på ett kontrollerat sätt kan tillgodogöra sig många år av lagrad solenergi. I praktiken är det förstås inte riktigt så enkelt och rättframt. Det finns mer än ett problem, och jag ämnar bara nudda vid några få av dem …

Då man bränner biologiskt material ger det för samma nytta i exempelvis ett kraftverk något högre CO2-utsläpp än om man istället hade eldat med stenkol och nästan dubbel så stora utsläpp som om det hade drivits med fossil gas. För klimatet är det identiska molekyler som påverkar den globala uppvärmningen på samma sätt.

Det som ska rädda situation är att när man har avverkat skog skapas det utrymme för nyplantering. Träd som när de växer, via fotosyntesen, tar upp koldioxid från atmosfären. På lång sikt är det ett korrekt resonemang, men tiden är ett problem. Växthusgaserna i atmosfären måste minska snabbt och då duger det inte att bränna biobränsle idag och vänta i flera tiotals år innan fotosyntesen har hunnit göra sitt.

Med snabbväxande grödor kan man visserligen komma runt tidsaspekten. Bevisligen är det fullt möjligt att köra bil på etanol från majs eller sockerrör, men om bioenergin ska expandera så mycket att den på allvar blir en ersättning för oljan, är det då försvarbart att göra flyg- och bilbränsle av något som kan föda en växande befolkning? I synnerhet som det högavkastande jordbruket är hotat när bruket av olja och fossil gas borde minska. Ett aktuellt exempel är Sydamerikas stora jordbrukssektor som är beroende av konstgödsel importerat från Ryssland, vilket i föregående led inte hade existerat utan Rysslands goda tillgång på naturgas.

Minst lika kritiskt är vad som händer med ekosystemen och den biologiska mångfalden om man skalar upp uttaget av träd och andra växter. Redan idag med ett obetydligt inslag av bioenergi är hoten allvarliga. På många håll i världen breder plantagerna med oljepalmer ut sig och hos oss har de orörda skogarna alltmer ersatts med monokulturer av gran.

Sverige, ett glest befolkat land i det norra barrskogsbältet kan tyckas ha goda förutsättningar att av egen kraft dryga ut bensin, diesel och flygfotogen med biologiskt framställd vara, men verkligheten talar ett annat språk. Mer än 80 procent av våra biodrivmedel importeras och de har till stor del har sitt ursprung i palmolja från södra halvklotet.

Apropå palmolja rapporteras det i dagarna om att – som en följd av kriget i Ukraina – Indonesien kommer att sluta exportera palmolja. Änne en påminnelse om att tillgången på bioenergi inte är obegränsad.

– – –

I takt med att den globala uppvärmningen accelererar och målen från Paris på 1,5 respektive 2 grader blir allt svårare att nå talas det allt oftare om negativa utsläpp. En del talar om infångning av koldioxid (CCS) medan andra nämner storskaliga metoder att manipulera jordens klimat (geo engineering).

Allt detta är okänd mark och potentiellt riskfyllt, men det finns en beprövad metod. Fotosyntesen gör det som vi är ute efter, men då gäller det att den får svängrum och inte motarbetas genom att biomassan som har förmågan att binda koldioxid eldas upp.

Bioenergin står på global nivå för en procent av den primära energin och är det någon av de fem fossilfria som inte borde mångdubblas är det denna.

– – –

Med detta har jag från skilda synvinklar granskat förutsättningarna för vind-, vatten– och kärnkraft samt för sol– och bioenergi. Bilden ser inte vidare ljus ut, och den manar till handling. Då hoten mot miljön i vid bemärkelse (inte bara klimatet) är akuta krävs det resoluta tag. Men på samma gång gäller det att inte förivra sig …

Många är de som talar om den gröna omställningen med elbilar, vätgas och en forcerad elektrifiering av Sverige. Är det den givna vägen framåt, eller råkade det vara det halmstrå som var inom bekvämt räckhåll? Är det en strategi som är förenlig med en realistisk bild av världens energiförsörjning?

Jag sitter inte på något facit, men tänker snart knyta ihop säcken och reflektera över dessa frågor.

 

{ 0 comments }

Vindkraften är förmodligen det energislag som det talas mest om hos oss idag. Och det är inte utan anledning. De senaste åren har utbyggnaden varit snabb och i en internationell jämförelse står sig Sverige starkt. Vi har anledning att vara stolta över det, men för den sakens skull får vi inte glömma att sätta in det i ett större sammanhang.

På samma sätt som för kärnkraften och vattenkraften väljer jag ett riktmärke om 17 procent, en nivå som är rimlig om världen till mitten av seklet ska ha kunnat slingra sig ur det fossila greppet.

Globalt står vindkraften idag för två procent av den energi som förbrukas, det vill säga ungefär en fjärdedel av vad vi får från vattenkraften. Kan vindkraften om trettio år ha växt och till dess ha tagit för sig en sjättedel (17 %) av all den energi som produceras i världen? Och med det bli mer än dubbelt så stor som dagens vattenkraft.

Vindkraften har många positiva sidor. Liksom solenergin vilar den på flödande energi som kommer att existera långt efter att de sista människorna dött ut. Men, samtidigt är den lynnig i sin roll att förse våra samhällen med den elektricitet som vi förväntar oss att ha tillgång till oavsett om det är kuling eller stiltje.

Man kan inte heller blunda för att den har en baksida som inte är målad i enbart ljusa färger. Neodym är den sällsynta jordartsmetall som det ofta talas om (en metall med stark magnetism som möjliggör kraftverk med god verkningsgrad) men det krävs också andra och jämfört med ett kraftverk drivet med fossilt bränsle är behovet av metaller för varje producerad kilowattimme åtminstone det dubbla. Vid sidan av detta är kanske det vanligaste problemet att vindkraftverken utgör en störning för ögon och öron. Något som kan tyckas överdrivet när man hör klagomål över vindsnurror flera mil ut i havet, men som på andra platser är en fråga värd att ta på det största allvar.

– – –

På global skala är vindkraften dubbelt så stor som solenergin och den visar sig i huvudsak vara en europeisk företeelse. Av de tio länder som har mest vindkraft i sin energimix ligger alla i vår världsdel.

Danmark har hela tiden varit i en klass för sig och fick år 2019 en femtedel av sin energi från vinden, något som har flera tänkbara förklaringar. Med landets högsta punkt, Møllehøj (namnet härrör från en väderkvarn på dess topp) 171 meter över havet har vattenkraft aldrig varit ett alternativ. Det danska företaget Vestas är en världsledande tillverkaren av vindkraftverk och när det kommer till havsbaserade anläggningar är det tacksamt att både Kattegatt och Nordsjön är sällsynt grunda vatten.

Och, för att balansera den icke styrbara energin har de ett utbyte med två nordiska grannar som är välförsedda med vattenkraft. Ett samarbete som gynnar alla parter, både under blåsiga och stilla dagar.

I fallande ordning efter värdet år 2019: Danmark, Irland, Portugal, Tyskland, Spanien, Sverige, Storbritannien, Grekland, Litauen och Finland.

Som man kan se i figuren är det inte bara i Danmark som det har byggts vindkraft. Flera länder ligger i närheten av 10-procentsnivån och Sverige är inte ensamt om att montera upp många nya kraftverk. Utan att aktivt söka har jag snubblat över artiklar om stora utbyggnadsplaner i både Portugal, Storbritannien och Tyskland. Det finns, med andra ord, mycket som talar för att vindkraften kommer att fortsätta expandera.

Men, för att komma i närheten av de sjutton procenten krävs något exceptionellt. Globalt talar vi då om en tiodubbling och att alla ska bli lika framgångsrika som danskarna – eller snarare – att många länder når väldigt mycket längre än dagens Danmark för att kompensera för alla de som inte har samma goda förutsättningar.

– – –

För att inte dra några förhastade slutsatser från pandemiåret 2020 har jag i diagrammet valt att sluta vid år 2019 men om jag sneglar ytterligare ett år framåt i tiden visar det sig att det fortfarande är samma europeiska länder som ligger i topp. Önskan att också andra skulle ha slagit sig in på topp-10 har ännu inte infriats.

Danmark har fortsatt att öka sin andel, men den huvudsakliga förklaringen var inte mer vindkraft utan en sjunkande total energiförbrukning. Om detta inte var en övergående covideffekt, får det klassas som ett stort framsteg.

Mellan åren 2019 och 2020 sticker Sverige ut med en 40-procentig ökning av den levererade elektriciteten från vinden. Med tanke på att vi redan hade så mycket vindkraft är det en anmärkningsvärd siffra. Förhoppningsvis är det en bild av något uthålligt, men det är på samma gång en tankeställare. Tro inte att det som vi idag ser hända i Norrland är typiskt för den globala utvecklingen. Så väl är det inte.

Göteborg vann batterifabriken – men sen då?

5 februari 2022

Fabriken är bra för Göteborg, men är den på längre sikt ett hinder eller en hjälpande hand för den hållbara framtid vi måste ha?

Läs hela inlägget →

Vattenkraft är bra

1 februari 2022

Vattenkraft är en bra energiform, men hur mycket kan den byggas ut?
Och är det något att sträva efter?

Läs hela inlägget →

Kärnkraft för att rädda klimatet?

21 januari 2022

Utöver riskerna med strålning och radioaktivt avfall finns det annat som gör att kärnkraften aldrig blir en lösning på klimatkrisen

Läs hela inlägget →

Vi är rikare idag – men sedan då?

20 december 2021

Enligt DN har vi tillväxten att tacka för det mesta. Det ligger mycket i det, men det relevanta frågan är: hur hantera den oundvikliga dagen då tillväxt byts i nedväxt?

Läs hela inlägget →

Klimatet kan inte räddas i den invanda trygghetszonen

13 november 2021

Klimatet kan gå att rädda, men det förutsätter att man vågar se problemen och inser att det varken kommer att vara lätt eller lustfyllt. Men, ändå värt en stor uppoffring

Läs hela inlägget →

Elbilar saknar avgasrör, men de förmår inte rädda klimatet

10 november 2021

Elbilar framställs ofta som ett viktigt steg i klimatarbetet, men detta måste ifrågasättas. Återvinningen visar sig lida av ett dilemma som inte går att runda.

Läs hela inlägget →

Det finns ingen tillväxt som kan lösa klimatkrisen

8 november 2021

Det talas ofta om grön tillväxt,
utvägen som låter oss leva ett gott liv samtidigt som naturen mår allt bättre. Men, detta är inget annat än en seglivad myt.

Läs hela inlägget →

Ett modernt slaveri

1 oktober 2021

Den fossila energin är så mycket billigare än det mänskliga arbetet. Vart leder det oss?

Läs hela inlägget →