Världen har idag en kraftig slagsida åt det fossila. Av flera skäl måste denna hävas och hos oss i Sverige talas det med en självklarhet om den ”gröna omställningen” med elbilar, vindkraft och fossilfritt stål. Men, lyfter man blicken är det svårt att se att detta är en given, eller ens möjlig, strategi för att rädda civilisationen från att förlisa.

Jag har tidigare analyserat potentialen för de fem fossilfria energislagen sol, vind, vatten, bioenergi och kärnkraft. (Med berått mod skriver jag ”fossilfria” trots att ingen av dem, om man tar hänsyn till hela kedjan från tillverkning, transport, byggande och skrotning, är fria från bruket av fossila bränslen. ”Fossilsnåla” vore mer rättvisande, men jag vill inte låta ordvalet skymma det väsentliga.)

Min simpla hypotes utgår från en oförändrad global energikonsumtion och baseras på att dagens energimix med 85 procent fossilt till år 2050 ska ersättas med 85 procent icke-fossilt. För var och av de fem resonerade jag kring möjligheten att de skulle kunna expandera från 1 procent (bio, sol), 2 procent (vind), 4 procent (kärnkraft) respektive 7 procent (vatten) till något som är i närheten av sjutton, det vill säga att var och en av dem skulle ge ett lika stort bidrag för att mota undan olja, kol och fossil gas. Självfallet behöver inte all fem nå de sjutton, men i så fall måste några av de andra stiga fram och ta desto större plats.

Jag ämnar inte upprepa några detaljer, men vill påminna om att slutsatsen överlag var att det ser ytterst svårt ut. Med hänsyn till konsekvenserna för miljö och biologisk mångfald är det knappast önskvärt med väldigt mycket mer av vare sig vattenkraft, bioenergi eller kärnkraft. Vind och sol har många goda sidor, men då den robusta och kostnadseffektiva energilagringen lyser med sig frånvaro vore det oklokt att förvänta sig några stordåd från dessa. Tyvärr.

För att hälla lite extra salt i det redan öppna såret måste jag erkänna att jag så här långt har förenklat grovt, då jag bara räknat procent och låtsats som om de olika energiformerna vore utbytbara. Så är inte fallet.

Sol, vind, vatten och kärnkraft ger elektricitet, och även om elen bevisligen fungerar för att driva personbilar är det är inget som förslår när man kommer till internationellt flyg och sjöfart. Bioenergin lämpar sig för fjärrvärme och kan (med väsentliga förluster) omvandlas till flytande bränsle. Kol och fossil gas kan generera el. Gasen värmer många hem i Europa och är en viktig komponent vid framställning av konstgödsel medan den bistra sanningen är att oljan är ohotad etta. Den har en hög energitäthet, den är flytande vid normala tryck och temperaturer samt lätt att transportera och lagra. Utan oljans goda egenskaper hade vi inte haft vara sig de lokala eller globala transporterna. Vi hade inte haft det högavkastande jordbruket, inte något storskaligt fiske och det mesta av de metaller vårt samhälle behöver hade legat kvar i berggrunden.

Med logikens distinktion: om det fossila ska kunna tryckas tillbaka till 15 procent är det ett nödvändigt villkor att de fossilfria når upp till 85 procent. Men då de olika energiformerna har skilda egenskaper är detta inte ett tillräckligt villkor för ett liv som påminner om det vi har idag.

Som om detta inte vore nog finns det grundläggande problemet att elektrifiering och förnybar energi kräver betydligt mer av råvaror och, i vissa fall sällsynta, metaller än dagens fossila ekonomi. Ett problem som idag, med några enstaka procent fossilfritt, är i sin linda.

– – –

Vi sitter alla fast som i ett skruvstäd. Då en realistisk analys visar att de fossilfria inte har kraften att ersätta oljan, kolet och den fossila gasen återstår två, och endast två, utvägar.

Den första är att stanna kvar i den fossila eran. Ett vägval som av flera skäl är problematiskt. Hotet mot ett stabilt klimat är uppenbart, men det faktum att de fossila bränslena är ändliga innebär också det ett existentiellt hot.

För alla resurser som finns i en begränsad mängd är det en trivial sanning att utvinningen vid någon tidpunkt når ett maxvärde för att sedan falla tillbaka. Om man studerar statistiken visar det sig att det aldrig har pumpats upp så mycket olja som i november 2018. Ett drygt år innan världsekonomin skakades om av ett nytt virus.

För kolet innebar decenniet efter millennieskiftet en aldrig tidigare skådad storhetstid. Kina som är den dominerande aktören mer än fördubblade sin kolanvändning (med all säkerhet den avgörande förklaringen till deras starka tillväxt under dessa år). Men, i kontrast till denna period har under de senaste tio åren, den globala användningen av kol varit mer eller mindre konstant.

Två indikationer på att de fossila topparna befinner sig i närtid. För klimatet är det utan tvekan positivt men hastigt uppkomna bristsituationer väcker en berättigad oro. Inte bara för världsmarknadspriser, räntor och arbetslöshet utan också för matförsörjning, social oro och en fredlig samexistens.

Ingen har ”hjälp till” att sätta fingret på vår utsatthet som Vladimir Putin …

När så mycket talar emot ett fortsatt fossilberoende samtidigt som de fossilfria inte förmår fylla ut kostymen, finner vi oss ställda med ryggen mot väggen. Det enda återstående alternativet innebär att den globala energiförbrukningen måste minska. Inte marginellt och i en avlägsen framtid, utan kraftigt och snarast.

– – –

Vi borde med andra ord vara del i ett gemensamt världsomspännande uppdrag, men även om problemen är globala saknas den överstatliga beslutsförmågan. Det som återstår är initiativ på nationell nivå.

I det skenet finns det anledning för svenska beslutsfattare och opinionsbildare att se sig själva i spegeln och fråga sig om strävan mot ”det fossilfria välfärdslandet” går i takt med en oundviklig global utveckling.

Att subventionera elbilar må vara välmotiverat om kväveoxider, sot och buller är prioriterade problem, men det bidrar inte till ett minskat energibehov.

De massiva investeringarna i Norrland med batterifabrik, serverhallar, fossilfritt stål och energi lagrad i form av vätgas må sänka CO2-utsläppen, men alla suger de energi.

Jag har mer än en gång hört både forskare och andra personer med en genuin oro för miljö och klimat som lovordat Sveriges vägval och som säger att, även om våra utsläpp är jämförelsevis små, så demonstrerar vi lösningar som andra kan ta efter. Men, tar man den global bilden på allvar är detta inte sant.

Om vi skulle lyckas hejda miljö- och klimathoten till priset av ett ökat behov av energi är det något som de flesta andra omöjligtvis kan kopiera. Och även om vi har goda förutsättningar (vatten, vind och mycket skog) är risken uppenbar att vi, på en sammankopplad energimarknad, inte tillåts köra något ”solorace”.

– – –

Utsikterna att världens länder frivilligt skulle välja att vika av längs en obekväm väg med mindre tillgång till energi är inte speciellt ljusa.

I ena ringhörnan finns de länder som idag inte släpper ut nämnvärt med CO2 och som med fog kan kräva att få gå i våra fossila fotspår. De vill naturligtvis beträda den väg som – sett i backspegelns objektiva sken – gett rikedom, välfärd, och långa hälsosamma liv. I en annan hörna finner man auktoritära och mer eller mindre korrupta regimer där man inte ska förvänta sig att de över huvud taget kommer att ge några goda bidrag till helheten.

I vår krets av liberala demokratier, kan man hysa ett större hopp, men inte heller här är det enkelt. En politik som inte är förankrad i breda folklager och som inte upplevs som rättvis har inga goda utsikter att passera parlamentets nålsöga. Det är i sig inget att beklaga, det ligger i demokratins kärna och är något att värna.

Mitt hopp står likväl till förnuftet, att man inte sticker huvudet i sanden och intalar sig själv och andra att det finns enkla lösningar på svåra problem. Även om all politisk handling hör hemma på nationell nivå är det nödvändigt att lyfta blicken. Det som inte är i samklang med en verklighetsförankrad världsbild kommer i efterhand att ha visat sig vara återvändsgränder. Då det vare sig finns obegränsat med ekonomiska resurser eller tid gäller det att, till varje pris, undvika sådana irrfärder.

Samtidigt är det klokt att sprida riskerna och inte lägga alla äggen i samma korg. Även om varken FN:s klimatförhandlingar, dyrare utsläppsrätter eller Fridays For Future har visat sig tillräckliga är de alla meningsfulla. De fyller på skilda sätt funktionen att hålla liv i frågan och utgöra en blåslampa.

Men, vid sidan av detta finns konstruktiva handlingsalternativ som bottnar i insikten att våra samhällen kommer att utsättas för stora påfrestningar. Det kan vara kriser och konflikter som är svåra att förutse både till typ, omfattning och tidpunkt. Ett svar på detta är att bygga resiliens, att på alla olika nivåer sträva efter robusta system, system som kan falla samman men som har förmågan att resa sig igen.

För att återknyta till ingressens liknelse med fartyget som hade drabbats av slagsida: det behöver inte vara fel att flytta lasten och försöka räta upp skeppet, men det är minst lika viktigt att kontrollera livbåtarna och leta upp flytvästen.

 

Denna text finns också i form av en Tillväxt-reflex som pdf.

Bioenergi är ingen nymodighet. Långt innan människan nalkades några av de moderna formerna av energi hade hon eldat med ved och dynga för att värma sig och tillreda sin mat. Men, kan bioenergin försvara en plats i morgondagens fossilfria värld?

Detta är den femte och sista texten om de energislag som potentiellt skulle kunna ersätta de fossila bränslena. En frågeställning som inte har blivit mindre viktig i skuggan av Putins angrepp på Ukraina. Något som har satt strålkastarljuset på hur besvärligt det är att stänga gas- och oljekranarna.

Hypotesen som jag testar är om det på global nivå vore möjligt att till år 2050 gå från fem sjättedelar fossil energi till en sjättedel (c:a 17 %) av vardera; sol, vind, vatten, kärnkraft, bioenergi och fossilt.

– – –

Även om gårdagens primitiva bioenergi inte har några yttre likheter med dagens moderna utnyttjande av skog och andra grödor har de bärande principerna varit oförändrade genom årtusendena. Förenklat kan man se det som ett förlopp som löper i två riktningar.

Steg ett är fotosyntesen. Förmodligen en av naturens absolut viktigaste kemiska processer, där energin från solljuset är drivkraften som omvandlar vatten och koldioxid till syre och organiska ämnen. Ämnen som blir till byggstenar för växterna.

Vid ett senare tillfälle kan man gå i motsatt riktning. Under medverkan från luftens syre löser man då upp de starka kemiska bindningarna i växtens fibrer. Resultatet blir vatten och koldioxid samtidigt som värme avges, eller som det kan uttryckas i dagligt tal: veden eldas upp.

Det hela är ett genialt kretslopp där vatten, syre och koldioxid vandrar runt och där man på ett kontrollerat sätt kan tillgodogöra sig många år av lagrad solenergi. I praktiken är det förstås inte riktigt så enkelt och rättframt. Det finns mer än ett problem, och jag ämnar bara nudda vid några få av dem …

Då man bränner biologiskt material ger det för samma nytta i exempelvis ett kraftverk något högre CO2-utsläpp än om man istället hade eldat med stenkol och nästan dubbel så stora utsläpp som om det hade drivits med fossil gas. För klimatet är det identiska molekyler som påverkar den globala uppvärmningen på samma sätt.

Det som ska rädda situation är att när man har avverkat skog skapas det utrymme för nyplantering. Träd som när de växer, via fotosyntesen, tar upp koldioxid från atmosfären. På lång sikt är det ett korrekt resonemang, men tiden är ett problem. Växthusgaserna i atmosfären måste minska snabbt och då duger det inte att bränna biobränsle idag och vänta i flera tiotals år innan fotosyntesen har hunnit göra sitt.

Med snabbväxande grödor kan man visserligen komma runt tidsaspekten. Bevisligen är det fullt möjligt att köra bil på etanol från majs eller sockerrör, men om bioenergin ska expandera så mycket att den på allvar blir en ersättning för oljan, är det då försvarbart att göra flyg- och bilbränsle av något som kan föda en växande befolkning? I synnerhet som det högavkastande jordbruket är hotat när bruket av olja och fossil gas borde minska. Ett aktuellt exempel är Sydamerikas stora jordbrukssektor som är beroende av konstgödsel importerat från Ryssland, vilket i föregående led inte hade existerat utan Rysslands goda tillgång på naturgas.

Minst lika kritiskt är vad som händer med ekosystemen och den biologiska mångfalden om man skalar upp uttaget av träd och andra växter. Redan idag med ett obetydligt inslag av bioenergi är hoten allvarliga. På många håll i världen breder plantagerna med oljepalmer ut sig och hos oss har de orörda skogarna alltmer ersatts med monokulturer av gran.

Sverige, ett glest befolkat land i det norra barrskogsbältet kan tyckas ha goda förutsättningar att av egen kraft dryga ut bensin, diesel och flygfotogen med biologiskt framställd vara, men verkligheten talar ett annat språk. Mer än 80 procent av våra biodrivmedel importeras och de har till stor del har sitt ursprung i palmolja från södra halvklotet.

Apropå palmolja rapporteras det i dagarna om att – som en följd av kriget i Ukraina – Indonesien kommer att sluta exportera palmolja. Änne en påminnelse om att tillgången på bioenergi inte är obegränsad.

– – –

I takt med att den globala uppvärmningen accelererar och målen från Paris på 1,5 respektive 2 grader blir allt svårare att nå talas det allt oftare om negativa utsläpp. En del talar om infångning av koldioxid (CCS) medan andra nämner storskaliga metoder att manipulera jordens klimat (geo engineering).

Allt detta är okänd mark och potentiellt riskfyllt, men det finns en beprövad metod. Fotosyntesen gör det som vi är ute efter, men då gäller det att den får svängrum och inte motarbetas genom att biomassan som har förmågan att binda koldioxid eldas upp.

Bioenergin står på global nivå för en procent av den primära energin och är det någon av de fem fossilfria som inte borde mångdubblas är det denna.

– – –

Med detta har jag från skilda synvinklar granskat förutsättningarna för vind-, vatten– och kärnkraft samt för sol– och bioenergi. Bilden ser inte vidare ljus ut, och den manar till handling. Då hoten mot miljön i vid bemärkelse (inte bara klimatet) är akuta krävs det resoluta tag. Men på samma gång gäller det att inte förivra sig …

Många är de som talar om den gröna omställningen med elbilar, vätgas och en forcerad elektrifiering av Sverige. Är det den givna vägen framåt, eller råkade det vara det halmstrå som var inom bekvämt räckhåll? Är det en strategi som är förenlig med en realistisk bild av världens energiförsörjning?

Jag sitter inte på något facit, men tänker snart knyta ihop säcken och reflektera över dessa frågor.

 

Vindkraft i storm och stiltje

15 februari 2022

Vindkraften har många starka sidor, i Sverige växer den så det knakar, men missa inte att vidga vyerna.

Läs hela inlägget →

Göteborg vann batterifabriken – men sen då?

5 februari 2022

Fabriken är bra för Göteborg, men är den på längre sikt ett hinder eller en hjälpande hand för den hållbara framtid vi måste ha?

Läs hela inlägget →

Vattenkraft är bra

1 februari 2022

Vattenkraft är en bra energiform, men hur mycket kan den byggas ut?
Och är det något att sträva efter?

Läs hela inlägget →

Kärnkraft för att rädda klimatet?

21 januari 2022

Utöver riskerna med strålning och radioaktivt avfall finns det annat som gör att kärnkraften aldrig blir en lösning på klimatkrisen

Läs hela inlägget →

Vi är rikare idag – men sedan då?

20 december 2021

Enligt DN har vi tillväxten att tacka för det mesta. Det ligger mycket i det, men det relevanta frågan är: hur hantera den oundvikliga dagen då tillväxt byts i nedväxt?

Läs hela inlägget →

Klimatet kan inte räddas i den invanda trygghetszonen

13 november 2021

Klimatet kan gå att rädda, men det förutsätter att man vågar se problemen och inser att det varken kommer att vara lätt eller lustfyllt. Men, ändå värt en stor uppoffring

Läs hela inlägget →

Elbilar saknar avgasrör, men de förmår inte rädda klimatet

10 november 2021

Elbilar framställs ofta som ett viktigt steg i klimatarbetet, men detta måste ifrågasättas. Återvinningen visar sig lida av ett dilemma som inte går att runda.

Läs hela inlägget →

Det finns ingen tillväxt som kan lösa klimatkrisen

8 november 2021

Det talas ofta om grön tillväxt,
utvägen som låter oss leva ett gott liv samtidigt som naturen mår allt bättre. Men, detta är inget annat än en seglivad myt.

Läs hela inlägget →