För att hejda den globala uppvärmningen ropas det på en snabb tillväxt av solenergi, vindkraft och elbilar. Samtidigt är det livsnödvändigt att hushålla med jordens begränsade resurser. En motsättning som visar sig omöjlig att runda.

Det finns åtskilliga områden där man på goda grunder vill se en snabb expansion, en tillväxt av företeelser som skulle kunna hejda den globala uppvärmningen och mildra hoten mot vår livsmiljö. För att illustrera det hela väljer jag att studera förutsättningarna för en övergång från bensin- och dieseldrivna personbilar till sådana som drivs av en elmotor och där energin är lagrad i ett litiumjonbatteri. Mitt val grundas inte på att elbilarna skulle vara en avgörande pusselbit i omställningen, utan för att det talas mycket om dem och att de har blivit en vanlig syn i vårt hörn av världen. Norge är i en klass för sig, men även de andra nordiska länderna försvarar sina platser bland elbilarnas tio i topp.

Idag finns det ungefär tio miljoner elbilar i världen, vilket också kan uttryckas som att 99 procent av alla bilar fortfarande har en förbränningsmotor. Även om det alltså är en lång väg kvar innan elbilarna har tagit över kan man i backspegeln notera att tillväxten de senaste åren har haft en exponentiell karaktär med en årlig ökningstakt kring 50 procent. Detta historiska mönster är självfallet inget facit för de kommande decennierna och för att undersöka konsekvenserna antar jag att antalet elbilar kommer att fortsätta följa en exponentiell kurva, men i ett tempo hälften så snabbt som idag.

Om antalet elbilar skulle öka med 25 procent varje år betyder det att det kommer att rulla ungefär dubbelt så många elbilar efter tre år, efter sex år fyra gånger så många. Och under varje tioårsintervall kommer man att kunna notera något som är i närheten av en tiodubbling. Den exponentiella tillväxten är i sanning explosiv och om den skulle bli verklighet vore bensin- och dieselbilarna utrotade innan år 2050.

Men, ett väsentligt problem är att det i ett modernt batteri ingår betydande mängder metaller, inte minst litium och kobolt. Det närmast reflexmässiga svaret på detta bekymmer är att ta vara på de metaller som finns i uttjänta batterier. Idag är återvinningen av kobolt långt ifrån tillräcklig (20-25 % återvinns) och av litium är den i det närmaste obefintlig (avrundat till närmsta heltal: 0 %). Trots detta kan man hysa hopp om att en osynlig hand styrd av ekonomiska realiteter och lyft av tekniska framsteg kommer att resultera i betydligt mer av cirkulära flöden. För mitt fortsatta resonemang klär jag mig därför i min mest optimistiska kostym och antar att, då en elbil skrotas tas varje gram av de åtråvärda metallerna till vara och kommer till användning i nya batterier.

För skapa en enkel modell och kunna kvantifiera graden av det cirkulära i ekonomin krävs ytterligare ett antagande: jag utgår från att bil och batteri har en livslängd på tio år.

Det hela resulterar i att man vid nytillverkning av batterier kan använda metaller som är återvunna från bilarna som såldes som nya tio år tidigare. Men då antalet elbilar under dessa år ökat med en faktor tio är den besvärande konsekvensen att, trots att jag antagit en fullständig återvinning, så måste 90 procent av metallerna komma från jungfrulig råvara.

Min nedslående profetia grundades på några antaganden, antaganden som självklart kan ifrågasättas. Den exponentiella ökningen med en tiodubbling vart tionde år är ingen sanning, inte heller är det hugget i sten att bilarna går till skroten efter tio år. Man kan skruva på dessa ”10-siffor” och det kommer i sin tur att påverka hur stor andel av metallerna som måste komma från gruvbrytning. Men här finns målkonflikter som inte är att leka med …

Om tillväxten av antalet elbilar vore snabbare (önskvärt för att forcera utfasningen av fossila bränslen) eller om batterierna visar sig ha en bättre kvalitet och längre livslängd (önskvärt av alla skäl) kommer det att motverka en möjlig återvinning. För att belysa det hela, en känslighetsanalys och en enkel sifferlek …

Om antalet elbilar skulle tiodubblas på fem år (ungefär samma tempo som idag) istället för tio år, eller om bilarna skrotas först efter tjugo år (svenska bilar lever idag 17 år) hade effekten blivit att det inte vore tillräckligt med 90 procent jungfrulig råvara. Det skulle krävas 99 procent!

Elbilarna och deras batterier visade sig vara ett illustrativt exempel på den inneboende konflikten mellan tillväxt och återvinning. Inom andra sektorer må det inte vara möjligt med en lika simpel analys, återvinningsdilemmat kommer inte att vara lika uppenbart, men det är svårt att se att man kan undgå det. Problemet finns i större eller mindre grad för solceller, mobiltelefoner, kraftledningar, tvättmaskiner och även för ett sammansatt mått som bruttonationalprodukt.

Om man tar fasta på att det av allt att döma är omöjligt att långsiktigt kombinera en cirkulär ekonomi med tillväxt är det enda som återstår att förhålla sig till ett besvärande faktum. I valet mellan en växande och en cirkulär ekonomi är den bistra sanningen att alternativet ”både och” inte existerar.

 

(samma text finns också som en ”Tillväxt-reflex”)

{ 0 comments }

Världen har idag en kraftig slagsida åt det fossila. Av flera skäl måste denna hävas och hos oss i Sverige talas det med en självklarhet om den ”gröna omställningen” med elbilar, vindkraft och fossilfritt stål. Men, lyfter man blicken är det svårt att se att detta är en given, eller ens möjlig, strategi för att rädda civilisationen från att förlisa.

Jag har tidigare analyserat potentialen för de fem fossilfria energislagen sol, vind, vatten, bioenergi och kärnkraft. (Med berått mod skriver jag ”fossilfria” trots att ingen av dem, om man tar hänsyn till hela kedjan från tillverkning, transport, byggande och skrotning, är fria från bruket av fossila bränslen. ”Fossilsnåla” vore mer rättvisande, men jag vill inte låta ordvalet skymma det väsentliga.)

Min simpla hypotes utgår från en oförändrad global energikonsumtion och baseras på att dagens energimix med 85 procent fossilt till år 2050 ska ersättas med 85 procent icke-fossilt. För var och av de fem resonerade jag kring möjligheten att de skulle kunna expandera från 1 procent (bio, sol), 2 procent (vind), 4 procent (kärnkraft) respektive 7 procent (vatten) till något som är i närheten av sjutton, det vill säga att var och en av dem skulle ge ett lika stort bidrag för att mota undan olja, kol och fossil gas. Självfallet behöver inte all fem nå de sjutton, men i så fall måste några av de andra stiga fram och ta desto större plats.

Jag ämnar inte upprepa några detaljer, men vill påminna om att slutsatsen överlag var att det ser ytterst svårt ut. Med hänsyn till konsekvenserna för miljö och biologisk mångfald är det knappast önskvärt med väldigt mycket mer av vare sig vattenkraft, bioenergi eller kärnkraft. Vind och sol har många goda sidor, men då den robusta och kostnadseffektiva energilagringen lyser med sig frånvaro vore det oklokt att förvänta sig några stordåd från dessa. Tyvärr.

För att hälla lite extra salt i det redan öppna såret måste jag erkänna att jag så här långt har förenklat grovt, då jag bara räknat procent och låtsats som om de olika energiformerna vore utbytbara. Så är inte fallet.

Sol, vind, vatten och kärnkraft ger elektricitet, och även om elen bevisligen fungerar för att driva personbilar är det är inget som förslår när man kommer till internationellt flyg och sjöfart. Bioenergin lämpar sig för fjärrvärme och kan (med väsentliga förluster) omvandlas till flytande bränsle. Kol och fossil gas kan generera el. Gasen värmer många hem i Europa och är en viktig komponent vid framställning av konstgödsel medan den bistra sanningen är att oljan är ohotad etta. Den har en hög energitäthet, den är flytande vid normala tryck och temperaturer samt lätt att transportera och lagra. Utan oljans goda egenskaper hade vi inte haft vara sig de lokala eller globala transporterna. Vi hade inte haft det högavkastande jordbruket, inte något storskaligt fiske och det mesta av de metaller vårt samhälle behöver hade legat kvar i berggrunden.

Med logikens distinktion: om det fossila ska kunna tryckas tillbaka till 15 procent är det ett nödvändigt villkor att de fossilfria når upp till 85 procent. Men då de olika energiformerna har skilda egenskaper är detta inte ett tillräckligt villkor för ett liv som påminner om det vi har idag.

Som om detta inte vore nog finns det grundläggande problemet att elektrifiering och förnybar energi kräver betydligt mer av råvaror och, i vissa fall sällsynta, metaller än dagens fossila ekonomi. Ett problem som idag, med några enstaka procent fossilfritt, är i sin linda.

– – –

Vi sitter alla fast som i ett skruvstäd. Då en realistisk analys visar att de fossilfria inte har kraften att ersätta oljan, kolet och den fossila gasen återstår två, och endast två, utvägar.

Den första är att stanna kvar i den fossila eran. Ett vägval som av flera skäl är problematiskt. Hotet mot ett stabilt klimat är uppenbart, men det faktum att de fossila bränslena är ändliga innebär också det ett existentiellt hot.

För alla resurser som finns i en begränsad mängd är det en trivial sanning att utvinningen vid någon tidpunkt når ett maxvärde för att sedan falla tillbaka. Om man studerar statistiken visar det sig att det aldrig har pumpats upp så mycket olja som i november 2018. Ett drygt år innan världsekonomin skakades om av ett nytt virus.

För kolet innebar decenniet efter millennieskiftet en aldrig tidigare skådad storhetstid. Kina som är den dominerande aktören mer än fördubblade sin kolanvändning (med all säkerhet den avgörande förklaringen till deras starka tillväxt under dessa år). Men, i kontrast till denna period har under de senaste tio åren, den globala användningen av kol varit mer eller mindre konstant.

Två indikationer på att de fossila topparna befinner sig i närtid. För klimatet är det utan tvekan positivt men hastigt uppkomna bristsituationer väcker en berättigad oro. Inte bara för världsmarknadspriser, räntor och arbetslöshet utan också för matförsörjning, social oro och en fredlig samexistens.

Ingen har ”hjälp till” att sätta fingret på vår utsatthet som Vladimir Putin …

När så mycket talar emot ett fortsatt fossilberoende samtidigt som de fossilfria inte förmår fylla ut kostymen, finner vi oss ställda med ryggen mot väggen. Det enda återstående alternativet innebär att den globala energiförbrukningen måste minska. Inte marginellt och i en avlägsen framtid, utan kraftigt och snarast.

– – –

Vi borde med andra ord vara del i ett gemensamt världsomspännande uppdrag, men även om problemen är globala saknas den överstatliga beslutsförmågan. Det som återstår är initiativ på nationell nivå.

I det skenet finns det anledning för svenska beslutsfattare och opinionsbildare att se sig själva i spegeln och fråga sig om strävan mot ”det fossilfria välfärdslandet” går i takt med en oundviklig global utveckling.

Att subventionera elbilar må vara välmotiverat om kväveoxider, sot och buller är prioriterade problem, men det bidrar inte till ett minskat energibehov.

De massiva investeringarna i Norrland med batterifabrik, serverhallar, fossilfritt stål och energi lagrad i form av vätgas må sänka CO2-utsläppen, men alla suger de energi.

Jag har mer än en gång hört både forskare och andra personer med en genuin oro för miljö och klimat som lovordat Sveriges vägval och som säger att, även om våra utsläpp är jämförelsevis små, så demonstrerar vi lösningar som andra kan ta efter. Men, tar man den global bilden på allvar är detta inte sant.

Om vi skulle lyckas hejda miljö- och klimathoten till priset av ett ökat behov av energi är det något som de flesta andra omöjligtvis kan kopiera. Och även om vi har goda förutsättningar (vatten, vind och mycket skog) är risken uppenbar att vi, på en sammankopplad energimarknad, inte tillåts köra något ”solorace”.

– – –

Utsikterna att världens länder frivilligt skulle välja att vika av längs en obekväm väg med mindre tillgång till energi är inte speciellt ljusa.

I ena ringhörnan finns de länder som idag inte släpper ut nämnvärt med CO2 och som med fog kan kräva att få gå i våra fossila fotspår. De vill naturligtvis beträda den väg som – sett i backspegelns objektiva sken – gett rikedom, välfärd, och långa hälsosamma liv. I en annan hörna finner man auktoritära och mer eller mindre korrupta regimer där man inte ska förvänta sig att de över huvud taget kommer att ge några goda bidrag till helheten.

I vår krets av liberala demokratier, kan man hysa ett större hopp, men inte heller här är det enkelt. En politik som inte är förankrad i breda folklager och som inte upplevs som rättvis har inga goda utsikter att passera parlamentets nålsöga. Det är i sig inget att beklaga, det ligger i demokratins kärna och är något att värna.

Mitt hopp står likväl till förnuftet, att man inte sticker huvudet i sanden och intalar sig själv och andra att det finns enkla lösningar på svåra problem. Även om all politisk handling hör hemma på nationell nivå är det nödvändigt att lyfta blicken. Det som inte är i samklang med en verklighetsförankrad världsbild kommer i efterhand att ha visat sig vara återvändsgränder. Då det vare sig finns obegränsat med ekonomiska resurser eller tid gäller det att, till varje pris, undvika sådana irrfärder.

Samtidigt är det klokt att sprida riskerna och inte lägga alla äggen i samma korg. Även om varken FN:s klimatförhandlingar, dyrare utsläppsrätter eller Fridays For Future har visat sig tillräckliga är de alla meningsfulla. De fyller på skilda sätt funktionen att hålla liv i frågan och utgöra en blåslampa.

Men, vid sidan av detta finns konstruktiva handlingsalternativ som bottnar i insikten att våra samhällen kommer att utsättas för stora påfrestningar. Det kan vara kriser och konflikter som är svåra att förutse både till typ, omfattning och tidpunkt. Ett svar på detta är att bygga resiliens, att på alla olika nivåer sträva efter robusta system, system som kan falla samman men som har förmågan att resa sig igen.

För att återknyta till ingressens liknelse med fartyget som hade drabbats av slagsida: det behöver inte vara fel att flytta lasten och försöka räta upp skeppet, men det är minst lika viktigt att kontrollera livbåtarna och leta upp flytvästen.

 

Denna text finns också i form av en Tillväxt-reflex som pdf.

Att elda med grödor och skog, hur klokt är det?

26 april 2022

Bioenergin är långt ifrån problemfri, snarare är den problematisk. På riktigt.

Läs hela inlägget →

Vindkraft i storm och stiltje

15 februari 2022

Vindkraften har många starka sidor, i Sverige växer den så det knakar, men missa inte att vidga vyerna.

Läs hela inlägget →

Göteborg vann batterifabriken – men sen då?

5 februari 2022

Fabriken är bra för Göteborg, men är den på längre sikt ett hinder eller en hjälpande hand för den hållbara framtid vi måste ha?

Läs hela inlägget →

Vattenkraft är bra

1 februari 2022

Vattenkraft är en bra energiform, men hur mycket kan den byggas ut?
Och är det något att sträva efter?

Läs hela inlägget →

Kärnkraft för att rädda klimatet?

21 januari 2022

Utöver riskerna med strålning och radioaktivt avfall finns det annat som gör att kärnkraften aldrig blir en lösning på klimatkrisen

Läs hela inlägget →

Vi är rikare idag – men sedan då?

20 december 2021

Enligt DN har vi tillväxten att tacka för det mesta. Det ligger mycket i det, men det relevanta frågan är: hur hantera den oundvikliga dagen då tillväxt byts i nedväxt?

Läs hela inlägget →

Klimatet kan inte räddas i den invanda trygghetszonen

13 november 2021

Klimatet kan gå att rädda, men det förutsätter att man vågar se problemen och inser att det varken kommer att vara lätt eller lustfyllt. Men, ändå värt en stor uppoffring

Läs hela inlägget →

Elbilar saknar avgasrör, men de förmår inte rädda klimatet

10 november 2021

Elbilar framställs ofta som ett viktigt steg i klimatarbetet, men detta måste ifrågasättas. Återvinningen visar sig lida av ett dilemma som inte går att runda.

Läs hela inlägget →