Om ett så kallat Nobelpris

06 december 2018

På måndag samlas de i Stockholms konserthus och senare på kvällen i Stadshuset – årets nobelpristagare. I år finns ingen litteraturpristagare och ett av prisen är inte instiftat av Alfred Nobel. Ekonomipriset skapades först år 1968 till Riksbankens 300-årsjubileum och även om ceremonierna är desamma räknas inte ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne” som ett Nobelpris.

William Nordhaus heter en av mottagarna av ekonomipriset och han får det för att ha byggt in klimateffekter i matematiska modeller som beskriver den globala ekonomin. Vid en första anblick kan det låta progressivt att i nationalekonomins värld ta hänsyn till skador orsakade av den globala uppvärmningen, men vid en närmare granskning ser det ut att vara direkt kontraproduktivt.

För det första är det en linjär modell. Något som i och för sig är ett vedertaget tillvägagångssätt inom många discipliner. Men det fordras alltid noggranna överväganden innan man beskriver starkt icke-linjära fenomen med enklare ekvationer.

Inom klimatvetenskapen kan jag som exempel tänka mig att man kan ha en välgrundat uppfattning om hur världen ter sig vid 2 graders uppvärmning. Om man även lyckas kvantifiera hur mycket värre situation skulle bli vid plus 2,1 grader har man kostnaden (i dollar, förlorad veteskörd eller som översvämmad areal) för plus en tiondels grad. Det är då rimligt att tro på en ungefär lika stor vinst om man skulle lyckas vinna en tiondels grad och landa på 1,9. Linearisering i omedelbar närhet av en känd punkt är (ofta) oantastlig.

Men när Nordhaus hävdar att den optimala uppvärmningen är så hög som 3,5 grader har han för länge sedan passerat gränserna då naturens svar på en störning är linjär. Hans modell är helt enkelt inte kapabel att hantera viktiga tröskeleffekter som uppträder då polarisarna inte längre reflekterar solljuset eller när den sibiriska tundran ger ifrån sig stora mängder metangas.

För det andra värderar han både nyttor och skador med samma monetära mått, allt läggs i samma skål och framstår som utbytbart. I modellens värld ger ett utplånat korallrev i Indonesien en kostnad i dollar som kan uppvägas av ökad konsumtion i Kanada. En annan konsekvens är att ett varmare klimat med torka och oväder riskerar att slå extra hårt mot jordbruket, men då detta bara svarar för en mindre del av världens samlade BNP blir förlusten i den nationalekonomiska modellen marginell.

En tredje invändning är valet av den så kallade diskonteringsräntan där Nordhaus lägger sig högt, motiverat av att den ekonomiska tillväxten kommer att ge kommande generationer goda förutsättningar att lösa de problem som deras föräldrar har varit med om att skapa. Det är i och för sig inte helt uteslutet att han kan ha rätt, men det är svårsmält ur ett etiskt perspektiv.

P1-programmet Vetandets värld har intervjuat honom och där ställer han sitt hopp till stora tekniska genombrott. Som jag förstår det förespråkar han en stark ekonomisk tillväxt (per definition ökad konsumtion) som innan skadorna från ett varmare klimat hinner bli fatala kommer att leverera teknik som återställer miljö och ekosystem. En icke styrkt hypotes som jag avstår från att kommentera …

I samma intervju kan man höra att han ser en stor risk för att åtgärder för att hålla uppvärmningen under två grader skulle leda till en kraftig nedgång i ekonomin. I detta är jag benägen att hålla med honom. Det minskade bruket av fossila bränslen som skulle krävas är knappast förenligt med en fortsatt expansion hos BNP.

Två 20-minutersprogram väl värda att lyssna till:

 

Detta är innehållet i min senaste, sporadiskt utkomna,  Tillväxt-reflex

{ 0 comments }

Det talas ofta om exponentiell tillväxt, men man förefaller ofta omedveten om den viktiga förutsättningen för att den ska kunna uppkomma, liksom grunden till att den inte kan vara annat en övergående händelse.

 

För några veckor sedan (26/6) lyssnade jag till Sommar i P1 med Mouna Esmeailzadeh. Hennes liv tog sin början på flykt undan en despotisk regim i Iran. Något som drivit henne att kämpa för rätten att få tänka och tala fritt. Numera läkare och hjärnforskare är hon en person värd att lyssna till.

Men även om jag hyser stor respekt för hennes kompetens reagerar jag över bilden av läkarvetenskapens kommande framsteg, att vi kommer att kunna bota de flesta sjukdomar och att vi mer eller mindre är garanterade ett långt och friskt liv. Sett i backspegeln har utvecklingen mycket riktigt varit fantastisk och ska man tro henne är det bara början. Allt kommer att gå snabbare och snabbare, bli bättre och bättre.

Mer än en gång upprepade hon: ”utvecklingen är exponentiell” och hennes illustration av exponentiell förändring är matematiskt oantastlig. Om man börjar med ett steg på en meter, dubblar till 2, 4, 8, 16, 32 och så vidare, då har man efter trettio fördubblingar nått åtskilliga varv runt jorden. Men vad jag saknar är ett resonemang om förutsättningarna. Vad krävs för att utvecklingen ska visa ett exponentiellt mönster?

Ser man sig om saknas det inte exempel på exponentiella förlopp. I naturen kommer en population som har gott om föda och som saknar naturliga fiender att snabbt ökar i antal. Moores lag som säger att prestandan hos datorer fördubblas ungefär vartannat år är hämtad från teknikens värld. Ekonomins storlek (BNP) som under lång tid ökat med några procent om året är inget annat än exponentiell tillväxt driven av mänsklig aktivitet.

Inget av dessa snabbt accelererande förlopp hade varit möjligt utan en förstärkande (positiv) återkoppling.

I djurens värld gav många avkommor upphov till ett stort antal könsmogna individer, individer som i sin tur kom att föröka sig – förstärkande återkoppling i naturen.

Bättre och snabbare datorer gav möjlighet till teknisk utveckling och motiverade satsningar inom forskning och utveckling. Något som i sin tur förde med sig ännu snabbare och mer kompakta integrerade kretsar som fortsatte att dra till sig investerare som såg chansen att vrida utvecklingens fjäder ännu ett varv – förstärkande återkoppling i datorernas värld.

Mekanismerna dolda bakom den ekonomiska tillväxten är inte självklara, men det är inte svårt att också här se förstärkande återkopplingar. Billig energi som möjliggjorde vidare prospektering och utvinning av olja gav ännu mer billig och högvärdig energi. Bara själva förväntningarna på en framtida tillväxt motiverade en ökad skuldsättning, något som drev på investeringar och konsumtion vilket i sin tur ökade BNP och gjorde det klokt och rationellt att skuldsätta sig än mer – förstärkande återkopplingar i ekonomins värld.

Mina kunskaper inom de medicinska vetenskaperna är begränsade, men jag tvivlar inte på Mouna Esmeailzadeh när hon säger att utvecklingen har varit exponentiell. Med säkerhet finns det flera mekanismer som likt mina exempel från naturens, teknikens och ekonomins sfärer har skapat förstärkande loopar.

Men lika viktigt som att förstå att förstärkande återkopplingar är nödvändiga för att ge exponentiella förlopp, är det att inse att dessa aldrig är uthålliga. De ersätts alltid av motsatsen, balanserande (negativa) återkopplingar.

I djurens värld kommer antingen födan att tryta eller rovdjuren bli fler. Ett lämmelår är ett undantag som alltid följs av ett antal år med ett måttligt antal av de små djuren.

Datorernas prestanda har i flera årtionden följt Moores lag och man kan förledas tro att det verkligen är en lag, men även här kommer motkrafter att visa sig. Om det inte är kostnader som skenar eller råvaror som sinar kan det vara atomstorleken som sätter stopp.

Inte heller den ekonomiska tillväxten är någon naturlag. Den kommer att tvingas följa de riktiga naturlagarna. Även om de ekologiska och resursmässiga gränserna många gånger är svåra att urskilja, utgör de absoluta ramar som ekonomin inte kommer att spränga.

Till Mouna Esmeailzadeh skulle jag vilja säga ”Du har fel när du hävdar att ’utvecklingen är exponentiell’. Den må historiskt ha visat ett sådant mönster, men det duger inte som en förutsägelse om framtiden. Även om jag inte tror på dina ord om att vi nästan kommer att kunna lura döden betyder inte det att vi ska ge upp och dra en påse över huvudet. Utvecklingen kommer inte att vara exponentiell, men den kan förhoppningsvis bli tillräckligt bra.”

Denna 1-minutsfilm brukar jag visa när jag illustrerar exponentiell tillväxt. Efter att mina åhörare sett den krävs ingen argumentation för att tillväxt alltid är en tillfällig händelse.

Vägvalets huvudlösa alternativ till Västlänken

13 juni 2018

Ett alternativ till Västlänken, fyllt av brister.
Framfört av en ledande Göteborgspolitiker …

Läs hela inlägget →

Boråsbanan och Västlänken – ett oskiljaktigt par

10 juni 2018

Det är lite jobbigt.

Den av många hatade Västlänken och den av många älskade nya järnvägen till Landvetter och Borås är ömsesidigt beroende av varandra.

Läs hela inlägget →

Fyra spår i Västlänken – ju förr dess bättre

8 juni 2018

4-spår vid Korsvägen är bra. Men är de som mest angelägna år 2026 eller år 2056?
Trafikverket säger 2056, men jag argumenterar för 2026.

Läs hela inlägget →

Både trubbiga och vassa argument för Västlänken

20 april 2018

Debatten om Västlänken är ofta onyanserad och GP:s artiklar har inte gjort det hela bättre.

Jag är ofin nog att komplicera frågan. Det finns både plus och minus, blunda inte för detta.

Läs hela inlägget →

Sanningen om den sure direktören på Trafikverket

17 april 2018

En direktör som inte vågade ifrågasätta ständig tillväxt och som inte reflekterade över peak oil var sur, men det är ingen indikation på att det skulle vara ”lågt i tak” på Trafikverket.

Läs hela inlägget →

Västlänken fördubblar inte kapaciteten

16 mars 2018

Den kan möjligtvis ge 20 %. Inte bara Trafikverket, utan också ja- och nejkampanjerna rör sig med förvillande siffror.

Läs hela inlägget →

Omställningen är en bluff

13 mars 2018

Therese Uddenfeldt kämpar mot teknikoptimismen.

Läs hela inlägget →

Bokrean

8 februari 2018

Två av mina tre böcker finns nu på bokrean.

Läs hela inlägget →