I början av sommaren kom Miljömålsberedningen med sitt förslag till mål för klimatpolitiken. Bland annat sätter man ett mål att utsläppen från transporterna ska minska med 70 procent.
Från visst håll har jag hört – i och för sig giltig – kritik om att målet borde vara ambitiösare och att man inte tar hänsyn till hela livscykeln. Vilka utsläpp orsakar exempelvis tillverkningen av en bil och hur resurssnålt är det att framställa etanol?
För mig är protesterna från Bil Sweden och MRF (Motorbranschens Riksförbund) ett kvitto på att de formulerade målen trots allt är tillräckligt skarpa.
Vad som är viktigare än den exakta målformuleringen år 2030 eller 2050 är att man räknar baklänges, inte skjuter problemen framför sig och sätter upp delmål som kan följas upp i god tid inför varje valrörelse.
Det skulle ge våra styranden chansen att sola sig i glansen och vinna röster på att de visar att de tar klimatpolitiken på det allvar som den förtjänar.
Alternativet – att de skulle behöva stå i skamvrån och erkänna att de inte lyckades är väl ändå inte tänkbart …
Om detta skrev jag för några veckor sedan i Göteborgs Fria Tidning.
