Göteborgs-Posten hade den 16/4 en artikel om en påstådd tystnadskultur på Trafikverket. Den mediala logiken som låter en handfull anonyma sagesmän utgöra grund för generella slutsatser och feta rubriker på förstasidan är något som går utöver min fattningsförmåga. Det lämnar jag därför därhän …
Under tretton år (2001-2014) hade jag min arbetsplats på Trafikverket och då jag med boken Varför Västlänken? förmodligen trampat på minst en öm tå förstår jag att Göteborgs-Posten hörde av sig och i intervjun med dem sa jag bland annat: ”Jag har personligen inte upplevt att det är lågt i tak, men jag har vid ett tillfälle fått några sura kommentarer från en direktör efter att jag riktat viss kritik”.
I efterhand inser jag att denna mening kan upplevas som tvetydig och samtidigt ge upphov till viss nyfikenhet. Vad var det för sura kommentarer jag fick från direktören och kan det verkligen vara förenligt med att det är ”högt i tak”?
I boken Varför Västlänken? skrev jag i avsnittet ”Trafikverket och prognoserna” (dessa tre sidor finns här) om de långsiktiga prognoserna för vägtrafiken. Förutsägelser som talade om kraftiga ökningar, men som vilade på bräcklig grund då man hyste en naiv tro på en exponentiellt växande BNP samtidigt som man inte med ett ord problematiserade frågan om de framtida energitillgångarna.
Detta var ämnen som inte lämnade mig någon ro och jag ägnade sena kvällar åt att skriva brev och mail till personer i ledande ställning. Jag skrev till Infrastrukturministern, till ledamöter i Riksdagens trafikutskott och jag skrev till den politiskt tillsatte ordföranden i Trafikverkets styrelse. I Svenska Dagbladet lyckades jag få in en debattartikel (i pdf-form).
Vid huvudkontoret i Borlänge omger sig generaldirektören med en ledningsgrupp, direktörer med olika ansvarsområden och den som hade huvudansvaret för framtidsfrågor förärade jag ett längre mail där jag vägde mina ord på guldvåg.
Samtidigt som jag spred mitt ord kände jag på min arbetsplats – Trafikverkets regionkontor i Göteborg – ett stöd och en uppriktigt menad nyfikenhet. Det var tummen upp, inte bara från kollegorna vid mitt vanliga fikabord, utan också från cheferna, allt från regionchefen till min närmste överordnade.
Men från högre ort, de som jag hade riktat mitt skrivande till var responsen skral, på gränsen till obefintlig och jag hade väl gett upp hoppet om att få svar när jag av en tillfällighet stötte på direktören som fått mitt senaste mail.
Jag presenterade mig och frågade ”Kommer du ihåg mailet om trafikprognoserna som jag skickade?”.
”Man behöver väl inte svara på alla mail och hur är det, du har väl inte suttit och skrivit detta på arbetstid?” fick jag till svar och sedan vände han på klacken och försvann i korridoren.
En sur och tråkig kommentar, men hur en chef fem steg upp i hierarkin uttrycker sig är egentligen inte mycket att fästa sig vid. Min tolkning var att det fanns mer än ett uns av sanning i det jag hade skrivit och att min argumentation inte gick att avfärda utan vidare.
För min del är episoden för länge sedan preskriberad, jag förstår att han tyckte att Tengroth var en besvärlig jäkel och att han var trängd mellan motstridiga intressen.
Min kommentar i GP häromdagen var antagligen för kortfattad för att bli förstådd, men den ska alltså tolkas som att en enstaka sur direktör är ett försumbart bekymmer och inget som motsäger att det är högt i tak.
För några år sedan var det bevisligen inga problem att framföra en väl motiverad kritik. Också det papper som jag i dagarna har skickat till bland andra politiker och journalister med orden: ”de värden […] som återfinns i Trafikverkets PM är fullständigt orealistiska”, skulle jag med rak rygg ha kunnat visa för såväl projektchef Larsson som min lönesättande chef.
Även om jag aldrig kände några problem att framföra en avvikande åsikt på Trafikverket, säger det inget om hur andra upplever sin situation. Var och en har sin egen sanning och det är inget som jag ifrågasätter.
