I boken ”Klimatet, oljan och tillväxten” strukturerar jag problemen i sex avsnitt, vart och ett uppdelat i några kapitel. Det första avsnittet har fått namnet ”Att kratta manegen”.
Som titeln antyder sätter jag här ramarna för den fortsatta föreställningen.
Den globala uppvärmningen är en av grundstenarna, men ingenting som jag har funnit någon anledning att spendera så många ord på. Inte för att den skulle vara oviktigt, utan för att det inte finns någon anledning att ifrågasätta den bild som en förkrossande majoritet av vetenskapsmän ansluter sig till.
Om bokens tredje kapitel ”Jorden har feber” har jag därför formulerat följande:
————————————————
Jorden har feber
Det krävs inget vassare slutledningsförmåga för att inse att detta är kapitlet om klimathotet.
Även om den globala uppvärmningen och dess konsekvenser är existentiella hot förärar jag inte frågan mycket mer än dessa sidor. Det beror inte på att den är oväsentlig, utan för att jag ser den som en självklarhet. Det finns en uppsjö av böcker och reportage som beskriver utvecklingen, dess grundläggande mekanismer och följderna som vi ser redan idag.
Jag nöjer mig med att presentera tre grundläggande kurvor: temperaturhöjningen, halten CO2 i atmosfären och utsläppen av desamma. Tre kurvor som envist pekar käpprätt åt en väldigt het plats.
Men även om jag inte djupdyker i klimatfrågan är det en återkommande referens och ett grundläggande villkor att utsläppen av växthusgaser måste hejdas. Punkt slut.
————————————————
Och motsvarande korta texter om de övriga fyra kapitlen som krävdes för en välkrattad manege.
Efter många om och men är jag på gång att ge ut en bok med titeln ”Klimatet, oljan och tillväxten”. Min avsikt är att återkomma med lite mer om vad den kommer att innehålla, men till dess vad som (preliminärt) kommer att pryda dess baksida.
Titeln ”Klimatet, oljan och tillväxten” sätter ord på tre, för den moderna civilisationen, avgörande företeelser.
Att hålla den globala uppvärmningen under målnivåerna satta i Paris år 2015 känns för varje månad som går allt omöjligare. Samtidigt som lyxvillorna utanför Los Angeles stod i lågor kunde man höra hur vetenskapen var frågande inför den hastiga uppvärmningen av haven. Även om alltså inte ens de skarpaste hjärnorna kan ge oss den fulla förståelsen är det tveklöst att ett minskat bruk av fossila bränslen är det enda riktigt verksamma motmedlet.
Ett annat besvärande faktum är att det finns en tight koppling mellan den ekonomiska tillväxten och konsumtionen av olja, kol och fossil gas. Sett i backspegeln har världen aldrig upplevt goda ekonomiska tider utan att också användningen av dessa högpotenta energikällor ökade.
Med stöd i officiell statistik demaskeras flera viktiga trender. Bilden som framträder är inte vacker.
Det som går under benämningen ”grön omställning” kan inte beskrivas som annat än något marginellt hos oss i den rika delen av världen. Solenergin må vara billig, men det visar sig vara en myt att den växer exponentiellt. Elbilarna är ett giltigt svar på problemen med sot och kväveoxider, men för att rädda klimatet duger de inte. Exemplen kan mångfaldigas och problemet med att ställa om kokas ned till att de fossila bränslena har överlägsna prestanda som bärare av energi.
Som lök på laxen visar siffror över världens oljeutvinning att den – oavsett vad Trump, Putin och andra tar sig för – inom kort kommer att minska. Något som inte blåser faran över för klimatet, men som utmanar föreställningen om en ständigt växande ekonomi. Den relevanta frågan är då: hur styra mot en demokratisk och fredlig nedväxt.
Boken tecknar en prekär situation för mänskligheten, visar inga enkla utvägar utan stänger istället flera dörrar. Något som kan vara väl så konstruktivt.
