Elbilar saknar avgasrör, men de förmår inte rädda klimatet

10 november 2021

Vid sidan av talet om grön tillväxt finns flera områden där man idag försöker tackla vårt bruk av fossila bränslen och jag väljer att problematisera ett av dem: elbilen.

En bil som saknar förbränningsmotor och avgasrör är, med mindre buller och obefintliga utsläpp av kväveoxider och sotpartiklar, utan tvekan ett steg framåt för stadsmiljön. Men att den samtidigt skulle vara ett skarpt vapen i kampen för klimatet är ingen sanning.

När elektriciteten, som i Sverige och Norge, i stort sett är fossilfri ger själva framdriften av bilen inga stora utsläpp, däremot kan man inte blunda för att tillverkningen av bil plus batteri kräver mycket energi. Det mesta tyder förvisso på att elbilen, också i länder med mycket kolkraft, går vinnande ur en sådan jämförelse (beroende på körsträcka och elmix kan elbilen typiskt vara 30–70 % bättre). Problemet är bara att betinget från klimatbudgeten skulle kräva en utklassningsseger då klimatbelastningen varje år ska tryckas ner med runt 10 procent för att inom en överskådlig framtid vara nere på en bråkdel av dagens nivåer. Detta gäller även i länder med mycket kolkraft som Australien, Polen och Kina …

En annan stötesten är behovet av råvaror. Det finns många sådana, men för batterierna är det framför allt litium och kobolt som flaggas upp som kritiska, både med tanke på tillgången och de många gånger vidriga arbetsförhållandena i gruvorna.

Som en ryggmärgsreflex är svaret på problemet att återvinna metallerna. Idag är återvinningsgraden för kobolt 22 procent och för litium är den, avrundat till närmsta heltal, noll procent. Men även om man inom kort skulle kunna nå en i det närmaste fullständig återvinning är problemet inte löst.

I vårt hörn av världen finns det visserligen gott om elbilar, men globalt är mer än 99 procent av alla bilar bensin- eller dieseldrivna och då klimatet är vårt gemensamma problem skulle det krävas en expansion på bred front för de batteridrivna.

För att innan 2050 ha utrotat fossilbilarna handlar det, mellan tummen och pekfingret, om en tiodubbling av antalet elbilar vart tionde år (en exponentiell tillväxt). Med ett rimligt antagande att bilarna har en livslängd på tio år blir därför den besvärande konsekvensen att metallerna från de bilar som såldes som nya för tio år sedan och som står i tur att skrotas aldrig kan stå för mer än en tiondel av behovet.

Detta visar sig vara ett grundläggande dilemma som elbilarna delar med solceller, vindkraft och annat där man strävar efter exponentiella förlopp.

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Previous post:

Next post: