Det finns ingen tillväxt som kan lösa klimatkrisen

08 november 2021

Klimatmötet i Glasgow är igång och från flera håll hör vi att ländernas åtaganden är otillräckliga. Stegen som tas är för korta och tempot är för långsamt.

Även om det från många håll har satts upp ambitiösa mål som ska vara uppnådda år 2050, 2060 eller 2070 riskerar sådana avlägsna utfästelser, som ska realiseras av makthavare som vi ännu inte vet namnet på, att i praktiken vara tandlösa.

Ett betydligt mer konstruktivt angreppsätt är via en koldioxidbudget, en kvantifiering av hur mycket CO2 som får släppas ut för att med en viss sannolikhet undvika farliga konsekvenser. En sådan ansats gavs i sommarens IPCC-rapport där man talar om 400 miljarder ton, men det finns också andra både lägre och högre uppskattningar. Alla kan de formuleras som en årlig procentsats med vilken utsläppen från och med idag måste minska. Typiskt handlar det på global skala om 7–10 procent per år och för ett land som Sverige ungefär det dubbla.

Det finns ingen som kan skriva ut ett beprövat recept för att klara detta, men en utväg som det ofta talas om är den gröna tillväxten. Att vi med ökade ekonomiska resurser och goda tekniska lösningar ska kunna fortsätta att leva ett gott och bekvämt liv samtidigt som naturmiljön kommer att må allt bättre.

Mot detta kan man resa åtminstone två uppenbara invändningar.

För det första visar all erfarenhet att tillväxt i naturen alltid är ett övergående skede, där en kortare eller längre episod av expansion alltid följs av ett stationärt tillstånd eller, allt som oftast, en tillbakagång. Med tanke på att människan och våra aktiviteter (som bl.a. utmynnar i en BNP) inte står vid sidan av – utan är integrerade delar av den levande naturen – är det otänkbart att den ekonomiska tillväxten skulle vara en udda fågel som förmår bryta ett sådant mönster. Den enda osäkerheten är utsträckningen i tid.

För det andra: även om det finns många exempel på att den lokala miljön har mått väl samtidigt som det samlade värdet av produktionen har ökat saknas evidens för att detta skulle vara sant också för globala hot som det allt varmare klimatet.

Med rätt glasögon går det i och för sig att notera något som skulle kunna klassas som steg framåt. På 1960-talet ökade CO2-utsläppen nästan i samma takt som ekonomin växte medan man den senaste tioårsperioden kan notera att utsläppen bara har ökat hälften så snabbt som BNP har växt. Detta fenomen som går under benämningen ”relativ frikoppling” kan förklaras av att ekonomin inte är riktigt lika energikrävande som för femtio år sedan samtidigt som den är något mindre fossiltung.

Men, tyvärr är detta långt ifrån tillräckligt. Den nuvarande trenden med 1–2 procents årlig ökning av CO2-utsläppen måste för att nå klimatmålen minska med nästan det tiodubbla. Historisk har man aldrig varit i närheten av att åstadkomma något sådant i en växande ekonomi.

Grön tillväxt är inget annat än en seglivad myt.

Här problematiserar jag elbilarna och deras klimatnytta.

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Previous post:

Next post: