Therese Uddenfeldt är gäst i SVT:s program Idévärlden, med frågan: är omställningen till ett hundra procent förnybart samhälle en bluff. Detta är vad hon hävdar, och jag kan bara hålla med.
Oavsett vad opponenten Tomas Kåberger upprepar flera gånger så är oljan en energikälla med fantastiska egenskaper. Lätt att lagra, distribuera och med en mycket hög energitäthet. Att den är flytande vid normala tryck och temperaturer är långt ifrån en försumbar sak. För att rädda klimatet bör vi lämna oljan, men det riskerar att dra med sig välfärd, tandvård och pensioner i fallet.
Priset på solceller har förvisso rasat, vindkraften skördar segrar, men tyvärr växer aptiten på energi snabbare än vad tillväxten hos de förnybara energislagen förmår att matcha. De senaste tio åren har den globala energikonsumtionen ökat med 18 procent, och av detta stod de fossila bränslena för 13, medan sol, vind, vatten och bioenergi tillsammans bidrog med endast 5 procent.
Programmet handlar inte om energi, eller ens om olja som en isolerad företeelse, det viktigaste är snarast Uddenfeldts kritik av själva systemet och tron på tillväxt som en lösning på våra problem. Hon återkommer till att även om man skulle lyckas ersätta den fossila energin med förnybar har man inte löst det centrala problemet, att människan som art lägger beslag på för mycket resurser.
Att fokusera på frågor om laddstolpar och sopsortering är som att försöka åstadkomma förändring med nollans sandpapper när det krävs en röjsåg.
Boken Gratislunchen. Att Therese Uddenfeldt inte är tekniker utan kulturjournalist och SO-lärare bidrar säkert till den goda läsupplevelsen.
Min tidigare slutsats att solcellsboomen är en synvilla.
Omställningen till ett hundra procent förnybart samhälle är en nödvändig förutsättning för människans fortsatta existens. Men moderna politiker är tvungna att bluffa för att behålla jobbet. Så vi får uppleva många suspekta lösningar på olika delproblem.
Befolkningstillväxten kombinerad med en teknisk utveckling som leder till en snabbt växande förbrukning per capita av energi och andra resurser i den heliga tillväxtens namn får alltmer katastrofala följder. Men de krafter som driver utvecklingen har enorma ekonomiska resurser och kommer att lyckas göra varje bluff trovärdig för en tillräcklig majoritet. De kan anlita hur många ”experter” och kommunikatörer som helst för att få oss att sitta stilla i båten på vägen till undergång.
Den nakna svanslösa apan – skapelsens herre – ligger nog pyr till. Antropocen kan vara den sista perioden i vår planets utveckling. Och tänk – vår generation har åstadkommit det – Herostratos kan slänga sig i väggen! Men naturen kommer nog att börja från scratch – antagligen någon annanstans.