Att skilja vetenskap från trams

29 november 2017

Emma Frans är forskare vid Karolinska och har skrivit boken ”Larmrapporten – Att skilja vetenskap från trams”.


I den ger hon en bild av vetenskapliga metoder, vilka som har förutsättningar att vara de mest trovärdiga och vilka som man har anledning att vara extra skeptisk mot, men det är avsnitten om våra irrationella och rationella sidor som var min största behållning med boken. Vår benägenhet att inte ta till oss fakta och medvetet eller omedvetet odla en snedvriden bild av verkligheten.

Många diskussioner drivs av att man har en bestämd uppfattning om att en företeelse eller ett projekt är dåligt (eller att något faktiskt skulle vara bra) och när man väl har landat i den övertygelsen tycks det ligga i vår mänskliga natur att det krävs väldigt mycket för att vi ska ändra oss och omfamna en motsatt uppfattning. Att översköljas av fakta behöver inte vara det mest effektiva, speciellt om motståndarsidan är påstridig. Det kan ge vad Emma Frans talar om som en ”backfire-effekt”, att man fäller ut taggarna och blir än mer låst vid sin ursprungliga uppfattning.

Jag kan inte undgå att reflektera över hur jag själv och andra agerar, vi som vill så väl och kanske rent utan vill ”rädda världen”. Har vi det smartaste sättet att föra ut vårt budskap? Väcker det förtroende och räcker det att ha övertygande fakta?

Min senaste bok ”Varför Västlänken?” handlar om ett göteborgskt projekt som väcker mycket känslor, och där jag efter att ha läst ”Larmrapporten” blir stärkt över mitt förhållningssätt och än mer fundersam över hur kampanjer drivs. De olika organisationerna/nätverken mot Västlänken har antagligen många sympatisörer, och även om jag delar en skeptisk inställning till projektet tror jag inte på metoderna.

Att häckla myndigheter och politiker minimerar troligen chansen att dessa skulle ta en prestigeförlust och säga ”tänkte inte på det, ni har faktiskt kloka synpunkter”. I min lilla värld har jag i alla fall aldrig upplevt det som en klok strategi att ösa galla över någon för att få denna att omfamna det jag tycker är rätt och riktigt. Att det kan generera många ”jag gillar dig”-symboler på Facebook från redan frälsta är en helt annan femma.

En annan strategi vid kampanjande är att när man väl bestämt sig för att något är dåligt, vaska fram allt som kan stärka den uppfattningen oavsett om det är starka eller svaga argument. För några år sedan fanns det i Göteborg en motståndsrörelse mot en tänkt vindkraftspark i hamninloppet. Dessa vindsnurror skulle vara ovanligt stora och höga, de hade stört vyn över en vacker del av skärgården och det kunde finnas flera andra goda skäl att motsätta sig projektet, men att skylla på att sjöfarten skulle störas av ett antal stolpar i ett område som är alldeles för grunt för annat än fritidsbåtar urholkade förtroendet för de som drev motståndet. Att senare mark- och miljödomstolen dömde ut det hela på grund av förorenade muddermassor får anses vara en giltig synpunkt.

Västlänksmotståndet präglas av samma strategi där alla argument vaskas fram, det kan gälla träd som fälls, grundvatten som sjunker eller kapaciteten på järnvägen som minskar. Uttalandena är ofta tvärsäkra och antyder inget tvivel i sakfrågan. Grundvattennivån är kritisk för många gamla byggnader i Göteborg och det är mycket möjligt att ”Nej till Västlänken” är helt rätt ute och att de besitter den bästa expertkunskapen. Jag kan inte bedöma det, men när det handlar om tågtrafikering räknar jag mig som kompetent och där ser jag att man gör direkt felaktiga analyser. Om det är avsiktligt eller om det bottnar i okunskap är jag inte man att bedöma, men för mig är det en tankeställare. Hur giltiga är synpunkterna om de hotade träden?

Att jag kritiserar nejsidan är inget försvar för nätverken till Västlänkens försvar. De är i detta avseende lika goda kålsupare, men deras ”uträkningar” går föga förvånande i motsatt riktning.

Min ambition är att inte smittas av kampanjmetoder, inte uttala mig tvärsäkert och utan en stabil grund att stå på. Jag vet att jag inte helt lever upp till det, men jobbar i alla fall på det. Det är min strategi som eventuellt är en klok sådan.

Att vara skeptisk borde vara en dygd. Både i de konkreta ”små” projekten och i de stora frågorna om ekologiska fotavtryck, resursbrist och ständig tillväxt. Vetenskapen ger sällan de absoluta sanningarna, det ligger i de vetenskapliga metoderna att kritiskt ifrågasätta och om nödvändigt ompröva eller förkasta det som man tidigare ansåg vara det mest sannolika.

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Previous post: