Teknikrealism – Ja tack

30 december 2015

I en krönika i Landets Fria tidning 2015-12-23 skriver jag om den blåögda teknikoptimismen som frodas i alla politiska läger. I detta föga smickrande sammanhang kan Åsa Romson och Jan Björklund ta varandra i hand. Den ena tror stenhårt att våra dilemman löses med solceller och vindkraft meden den andre sätter tilltro till uran och kärnkraft.

Solenergin hör förvisso framtiden till, medan kärnkraften bör förpassas till någon elefantkyrkogård, men att tro på att vi har några lättköpta segrar framför oss är bedrägligt.

Solenergin står för 0,3 procent och det fossila för 86 procent av den globala energitillförseln. Detta är en gigantisk utmaning, som vi för en hållbar framtid måste lösa, men den uppgiften riskerar att saboteras av bristen på realism.

Jaro Potucek januari 4, 2016 kl. 20:48

Energiförsörjningen är en komplex process som måste ständigt anpassas till nya förutsättningar, inte minst teknikutvecklingen. Det är ingenting för politiker som söker gärna konfliktytor i stället för lösningar. Och lobbyister kan man inte heller tro på – de är betalda för att sälja bestämda produkter. Jag saknar oberoende trovärdiga experter som kan jämföra olika alternativ och sedan välja rätt lösning på rätt behov under rätt tidsperiod – alltså någon sorts ”funktionsupphandling”.

Magnus Billberger januari 12, 2016 kl. 7:44

En sak som nästan alltid poppar upp i huvudet på mig i samband med denna typ av framtids-”spekulationer” är ”hästdroskan”. Det ligger en inbyggs svårighet att föra resonemangen framåt som följd av att såväl den som framför budskapet som motdebattören är låst i en mer eller mindre omfattande föreställningsvärld. Man utgår på något sätt att nuvarande ”tillstånd”, inte sällan för tillfället pågående tillväxter, och resonemanget förs under det implicita antagandet att så få ”tillstånd” som möjligt ska förändras. Det finns mängder av exempel på förlopp där ”gamla” referenser lever kvar långt efter att de förlorat sin relevans. Ett kul exempel på detta är ”hästdroskan” jag nämnde inledningsvis: I bilens barndom fanns bilar där chauffören satt avskilt från passagerarna utanför själva kupén, ungefär som på en kuskbock. Detta var en företeelse som man kopierat från hästdroskorna där kusken hade ett behov av att kunna kommunicera med hästen.

Det tog en tid innan man gjorde sig av med kuskbocken och jag tycker det kan vara intressant att fundera kring vad som skulle kunna vara vår tids kuskbock. En företeelse som jag personligen tror hör till den kategorin är resandet. Jag tror att det individuella resandet kommer att genomgå stora förändringar och att det mycket väl kan bli fråga om ganska radikala minskningar. Särskilt när det gäller de dagliga resorna till och från arbete.

Stellan Tengroth januari 12, 2016 kl. 10:07

Magnus,
Jag delar din bild att vi sitter fast i föreställningsvärldar som styr vår bild av framtiden. Jag har min och andra har sina.

Massbilismen har funnits i ungefär 50 år och att med den erfarenheten dra slutsatsen att det är något som kommer att fortleva är som jag ser det ogrundat. Troligare är att vi befinner oss inom en parentes. Jag tror att det bortre parentestecknet finns inom synhåll, men jag kan ha fel…

Grundläggande är också bilden av tillväxt, där vi har en ännu längre erfarenhet av expansionen. Då är det lätt att förledas tro att det är normaltillståndet. I min förställningsvärld är tillväxten alltid ett övergående fenomen och jag har ansträngt mig, men hittar inget som motbevisar det.

Men hur en övergången till ett nedväxande samhälle skulle se ut vet jag inte. Kan inte se det från min plats i hästdroskan…

Previous post:

Next post: