Trafikverket och prognoserna (VL 7)

19 augusti 2015

Detta inlägg är präglat av egna upplevelser under min tid på Trafikverket, men det innehåller inga spännande avslöjanden eller några erkännanden av något som jag gjorde i lönndom. Trots det hoppas jag att det kan ha ett visst allmänintresse.

Under mina år som anställd på Trafikverket ”drabbades” jag som alla som verkar i en stor organisation av påbud och signaler från ledningen som man inte alltid förstår eller gillar. De flesta av dessa var inte mycket att orda om, men i ett avseende gick aningslösheten så långt att jag inte kunde hålla tyst.

Tron på att bilkörningen skulle fortsätta öka var närmast av det religiösa slaget och jag gjorde mig besväret att tränga bakom ytan och försöka begripa hur man kunde komma fram till detta. Det finns förmodligen flera förklaringar men jag inriktade mig på två viktiga förutsättningar: den ekonomiska tillväxten och tillgången på energi.

Det visade sig att BNP-tillväxten på 2,2 procent om året under överskådlig tid var hämtad från Långtidsutredningen 2008. En utredning som enligt egen utsago inte gjorde några prognoser, men som för sina analyser behövde ett antagande om den framtida ekonomiska utvecklingen. Inom Trafikverket var siffran på den ekonomiska tillväxten som ristad i sten och med en dåres envishet sa man: ”ekonomi är inte vår profession, vi förlitar oss på andra och ifrågasätter inte vad de säger”.

En grundbult för alla transporter borde vara tillgången till bränsle och där var skygglapparna om möjligt än större. Peak Oil nämndes i någon enstaka bisats, men det fanns inte i något av Trafikverkets strategidokument en analys av möjliga följder för resande och transporter.

Vid sidan av Långtidsutredningen hänvisade Trafikverket till Konjunkturinstitutet som visade sig ha liknande värden på BNP-tillväxten. För att stilla min nyfikenhet ringde jag upp dem och fick det raka beskedet att en eventuell framtida brist på energi inte ansågs relevant att ta hänsyn till. Och det var minsann grundat på akademisk kompetens, då de hade haft besök av en professor. Jag lastar inte personen jag talade med för att denne inte kom ihåg namnet, men hen var säker på att det började på ”R” och han var nationalekonom. När jag försynt frågade om Radetzki lät bekant fick jag ett glatt ”javisst, så var det” till svar …

Jag skrev till både riksdagsledamöter, infrastrukturminister och Verkets ledning, men responsen var nästan noll. Några artiga och på intet sätt förpliktigande svar, men det dominerande var tystnad. Och det hade önskad effekt. Att hälla vatten på en gås är i längden rätt meningslöst.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2013 formulerade jag min analys. Från högre ort kom som väntat ingen reaktion, men kollegor, både chefer och fotfolk, gav tummen upp.

Man kan spekulera i Trafikverkets ovilja att ens nämna möjligheten av en kommande energibrist och oviljan att studera olika scenarier. Personer i Verkets ledning hänvisade till ett möte där de bjudit in Kjell Aleklett till huvudkontoret i Borlänge, så helt okunniga om Peak Oil kan de inte ha varit.

Mina egna fria, men kanske inte helt grundlösa, spekulationer går i riktningen mot att alla ville ha ryggen fri. Trafikverket hänvisade till politiska beslutsfattare medan ministern bollade tillbaka frågan till den statliga myndigheten.

Det går också att hysa förståelse för att man på djupet i organisationen kände en välmotiverad oro. När man under decennier jobbat i en värld där det ”alltid” funnits goda skäl att investera i nya vägar ska man inte förvänta sig att man med öppna armar välkomnar scenarier där den kompetens och långa erfarenhet som är uppbyggd kanske inte kommer att vara efterfrågad.

Så om varken politikerna, ledningen eller de som verkar i organisationen vill ta till sig en annorlunda och obekväm framtidsbild är det inte förvånande att de gamla och trygga hjulspåren blir ännu djupare och svårare att ta sig ur.

Om framtiden vet vi inte mycket, men inför beslut om tunga investeringar måste man ändå ha en strategi för att kunna fatta beslut. Nästa inlägg handlar om detta och har titeln ”Prognoser eller målbilder”.

Tidigare och kommande inlägg om Västlänken, Västsvenska paketet och de större sammanhangen där de hör hemma.

Previous post:

Next post: