Bilismen kommer att minska (VL 6)

05 augusti 2015

I ett tidigare avsnitt har jag försökt visa att Peak Oil är en realitet och något som kommer att göra sig påmint förr eller senare. Ingen kan säga något exakta årtal, men det mesta talar för att den kraftiga strålen från oljekranen inom 20 år har ersätts av – om inte ett stilla droppande – så i alla fall ett mycket blygsammare flöde än vad vi idag tar för givet.

Detta i kombination med realistiska förväntningar på de förnybara energislagen leder ofelbart till att vi måste klara oss med mindre energi. Och då har jag inte ens nuddat vid dilemmat att energislagen inte är utbytbara. Sol och vind genererar elektricitet, något som kan driva lätta fordon, men inga fartyg eller flygplan, knappast heller några lastbilar eller de dumprar som krävs för att bryta mineraler.

Det är ett understatement att vi har stora omställningar framför oss och i det sammanhanget kan diskussioner om järnvägssatsningarna i Göteborg kännas futtiga, men om vi trots allt ägnar oss år sådana trivialiteter är det två effekter som sticker ut: den ekonomiska tillväxten och bilismens utveckling.

Man kan tvista om vad som ligger bakom att vi under ett par hundra år, med några smärre pauser, har upplevt en expanderande BNP. Få skulle dock förneka att tillgången till fossil energi, först kol och sedan olja och fossil gas, har varit en grundförutsättning. Globalt är idag mer än 80 procent av all energi fossil och det är inte troligt att vi får uppleva en fortsatt stigande BNP samtidigt som tillgången på dessa högvärdiga energislag minskar. En ekonomisk nedväxt kommer att vara smärtsam, men allt annat vore direkt osannolikt.

Följderna för det Västsvenska paketet och Västlänken av en krympande ekonomi är svåra att överblicka och jag väljer att inte spekulera över detaljer, men ser framför mig en våt filt som sveps över det mesta. Minskad konsumtion, lägre bilinnehav och en allmän osäkerhet om framtiden är inget vi är vana vid.

Om man fokuserar på resor och transporter är det lättare att sia. Totalt är oljeberoendet inom transportsektorn över 90 procent och effekterna kan inte bli annat än stora. För de transportslag som är beroende av flytande bränsle (fartyg, flyg, lastbilar och personbilar) lär kurvorna i varierande grad böjas nedåt. Antalet eldrivna bilar kan möjligtvis öka, men med förnybar el som en trång sektor och med ett stort energibehov för att tillverka bilarna är det inte troligt att de blir annat än en marginell företeelse.

Järnvägen med sin höga grad av elektrifiering och relativt låga energiförbrukning är rimligtvis det transportslag som har bäst odds att hävda sig.

Att bilismen kommer att minska är, i synnerhet om det finns en väl fungerande kollektivtrafik, ingen katastrof. Men för delar av det Västsvenska paketet blir det problematiskt.

Ett av de större projekten, Marieholmstunneln, riskerar att i backspegeln ses som en gigantisk felsatsning med pengar kastade i sjön, eller bokstavligt talat i Göta Älv. Det andra prekära problemet är att intäkterna från trängselskatten inte kommer att bli som budgeterat …

När jag nu med utgångspunkt i Peak Oil, statusen för den förnybara energin och inför utsikterna av en krympande ekonomi dragit slutsatsen att bilismen kommer att minska tänker jag i nästa inlägg spekulera över vad som ligger bakom Trafikverkets prognoser.

Övriga inlägg finns här.

Med bäring på detta ser jag att Lars Wilderäng (Cornucopia) har redovisat siffror på antalet nyregistrerade elbilar. 0,84 % är inte så imponerande …

Previous post:

Next post: