Skifferoljan är ingen lösning.

11 augusti 2013

De aktiva oljekällorna har överlag passerat sina bästföredatum och idag minskar utvinningen av råolja med 4-5 procent om året. Att världen trots detta inte upplever en oljekris beror på att man än så länge lyckas kompensera detta bortfall med icke konventionell olja och biobränslen i flytande form.

Av de så kallat okonventionella oljorna förtjänar den amerikanska skifferoljan en kommentar. Den har framställts som en ”energirevolution” som skulle skjuta peak-oil långt in i framtiden och göra USA oberoende av importerad olja. I det korta perspektivet är det förvisso omvälvande. USA har mellan år 2011 och 2012 ökat sin inhemska oljeproduktion med rekordhöga 14 procent. Mot det ska ställas att man – trots en fallande förbrukning – förra året tvingades importera 52 procent av sitt oljebehov. Flera bedömningar visar att USA:s utvinning av skifferolja når sitt maximum före år 2020 för att sedan falla tillbaka. Den amerikanska energimyndigheten, EIA, uppskattar att de utvinningsbara mängderna är cirka 30 miljarder fat, vilket svarar mot den globala oljekonsumtionen under ett enda år. Skifferoljan är alltså ingen långsiktig lösning varken för USA eller för den globala civilisationen.

Siffrorna är hämtade från BP:s statistik, som av de flesta anses som tillförlitlig.

Jag har för tillfället inte lagt någon möda på att analysera skiffergasen. De tillgångarna må för tillfället vara större, men det finns inga indikationer på att de skulle räcka speciellt länge och det går inte att komma ifrån att oljan har en särställning hos de fossila kolvätena. Att transportsektorn till över 90 procent är beroende av olja beror på att fossil gas och kol inte lämpar sig för fordon…

 

Previous post:

Next post: