Att sörja en vän och förneka sanningen

12 augusti 2012

I Fria Tidningen skrev jag häromdagen en krönika med titeln Sorg och förnekande.

Jag syftar inte på sorgen efter en saknad person utan något större, mer opersonligt, men minst lika svårt att skiljas ifrån: vårt moderna samhälle och föreställningen om de ständiga framstegen. Att tillväxten inte kan fortsätta i evighet förnekas både högt och lågt.

För mig är det samma mönster som i en sorgeprocess: förträng den obehagliga sanningen. Lura och bedra dig själv.
En helt naturlig reaktion. Ingen skall i den svåra stunden klandras, men det är först när man lämnat förnekelsefasen som det konstruktiva kan ta vid.

————

I GP hittar jag idag en debattartikel och en ledare. Den senare kan jag inte undgå att se som en replik på den förra.

Under titeln Klimatfrågan kräver en ny global etik, skriver Billy Larsson tillsammans med en lång räcka namnkunniga personer (Schlaug, Wijkman, Hornborg, Greider, ….) om att det inte räcker med tekniska eller ekonomiska lösningar för att vi skall kunna lämna planeten i ett anständigt skick till våra barn och barnbarn. Det krävs en etik och värderingar som vi inte ser hos dagens makthavare!

Om jag till min krönika hade velat ha ytterligare ett exempel på att förneka uppenbara fakta hade GP:s ledare Onödig klimatlåsning varit klockren. För det kan väl inte vara så – hemska tanke – att de ser den absoluta majoriteten av forskare och klimatskeptikerna som två lika trovärdiga ståndpunkter. De okritiskt positiva orden om att det varmare klimatet öppnar för oljeutvinning i Arktis och att det inte finns någon motsättning mellan tillväxt och CO2-utsläpp; visst är det strålande exempel på att i sorgen över att ”business as usual” är hotat ta på sig de riktigt stora skygglapparna.

Previous post:

Next post: