Bo Ekman – annars så klok

29 november 2010

I söndags hade Bo Ekman (Tällberg Foundation) en debattartikel i DN om flera viktiga frågor. Miljö, energi och tillväxt.

Mycket av det som Ekman hävdar är klarsynt och tyder på en stor och uppriktig oro över den utveckling vi går till mötes. Han slår fast att miljön mår sämre än för 50 år sedan, att energi och miljö är politikens restposter och att indicierna är övertygande om att vi har ett klimathot som redan idag visar sig i form av bränder och översvämningar.

Även i tankarna om att energi/miljöpolitiken måste bli en ”plånboksfråga”, en fråga som på allvar berör människors vardag med jobb och familj, har han en poäng som är svår att bortse ifrån.

Hans misstro mot miljörörelsen får stå för honom och är ingenting som jag (just nu) lägger någon kraft på att bemöta.

Det är när han kommer in på tillväxten och tron att den även i fortsättningen skall vara den förlösande faktorn i samhället som han är ute på riktigt djupt vatten. Den ekonomiska tillväxten har visserligen under flera sekler varit en förutsättning för vår välfärd. Den har också som Ekman säger möjliggjort många tekniska framsteg, men att för den sakens skull hävda att det är genom en ständigt ökande BNP som vi löser 2000-talets utmaningar är knappast realistiskt.

Idag överutnyttjar vi en stor del av planets ekosystem. Det ekologiska fotavtrycket har passerat 1,5 jordklot. En nivå där vi kan befinna oss under en begränsad tid, men som vi förr eller senare måste lämna. Decoupling, d.v.s. att samtidigt ha en ekonomi som växer och en miljöbelastning som minskar avslöjar bland andra Tim Jackson i ”Prosperity without Growth” som inget annat än en myt.

I skenet av detta förefaller även en måttlig ekonomisk tillväxt som minst sagt svår att realisera. Den takt på tillväxten som vi ser i de hyllade tillväxtekonomierna i Asien ger en fullständigt absurd bild. Om Kina fortsätter växa som de gjort de senaste decennierna kommer deras BNP på en mansålder att vara tusen gånger så stor som den är idag.

Detta leder mig till den enkla, men plågsamma, slutsatsen att fortsatt tillväxt på global nivå inte är möjlig. Det är inte en fråga om att vara tillväxtkramare eller miljökramare. Hur gärna vi än skulle vilja är det enda rimliga att ställa in sig på en framtid utan växande BNP.

Ekman avslutar sin artikel med att politikerna måste lösa energi- miljö- och ekonomiekvationen. Visst skall de göra det. Det är en utmaning som heter duga, men utan att släppa utopin om evig tillväxt är det dömt att misslyckas.

Och nu har några från Steg3-nätverket gett honom svar på tal. Också i DN, fast bara på nätet.

jeppen december 2, 2010 kl. 22:43

Tvärtom är decoupling fullt möjlig och miljöbelastningen har minskat avsevärt i västländer på de flesta områden, koldioxid undantaget. Vi kan fixa undantagen också, exempelvis med kärnkraft. Kina skalar just nu upp kärnkraften som tokiga – vilket är världens just nu viktigaste och största miljöprojekt. Det kommer om något decennium att följas av de gamla världarna – Europa och USA.

Previous post:

Next post: